Afrika angår oss alla
I början av augusti år 1863 lämnade en märklig grupp människor Kalmar. De hade nappat på erbjudandet, bland annat framfört i annonser i Barometern, att följa med till Sydafrika och där bedriva jordbruk. De enda formella kraven var att man skulle vara nykter och anständig. Det mönsterjordbruk som de skulle driva, kallat Scandinavia, fick en kort historia. Men i stort sett alla emigranterna, som huvudsakligen kom från Kalmartrakten och Öland, blev kvar.
Expeditionens ledare, Alrik Forssman, fortsatte att handla med timmer som skeppades från Kalmar. Och en av deltagarna på resan, den då blott sjuttonårige Carl Ludwig Theodor Olen, startade senare ett åkeri med oxtransportvagnar. Elva år efter avfärden från Kalmar hade han en flotta på hela 20 oxdragna vagnar.
Detta är ett tidigt exempel på ekonomiskt utbyte mellan Sverige och Afrika, men ingalunda det tidigaste. Som statsvetaren Emil Uddhammar och ekonomen Peter Stein belyser i en nyutkommen bok, Svenska företag i Afrika: från slavhandel till it-revolution (Santérus förlag), finns det en lång historia av svensk näringslivsnärvaro i Afrika. Den har dock varit ganska bristfälligt utforskad. Missionens historia har studerats, biståndsverksamhetens likaså. Men entreprenörernas och företagens bidrag har väckt mindre intresse.
Som framgår av boken är detta dock en synnerligen spännande historia, med färgstarka personer och många tankeväckande inslag. En sådan är att svenska näringsidkare som nådde framgångar i Afrika sände pengar hem till Sverige på samma sätt som emigranterna till Amerika gjorde. ”Idag utgör remitteringar från familjemedlemmar som emigrerat eller som är gästarbetare i andra länder en betydande inkomstkälla för många i Afrika”, skriver Uddhammar och Stein.
En annan är hur snabbt den afrikanska marknaden etablerades som en viktig exportmarknad för Sverige. År 1870 var Sveriges näst största exportmarknad utanför Europa faktiskt Algeriet. Vid sekelskiftet trettio år senare var värdet av exporten till Kaplandet större än värdet av exporten till både Ryssland och Spanien. De stora svenska företagen etablerade sig tidigt och bidrog till den allmänna utvecklingen av kontinenten.
Historien fortsätter dessutom. Genom ett antal intervjuer ger Uddhammar och Stein en god bild av förutsättningarna för svenska företag som är aktiva i Afrika idag, däribland Scania. Här sker ett kulturutbyte som sannolikt är långt mer verksamt än de projekt som betalas med biståndsmedel. ”Vi tar med oss svensk företagskultur ner hit, hur vi hanterar och leder personal. Det är mycket annorlunda än det som är lokal praxis här nere ... För mig är det otroligt att se hur medarbetare här växer när de får detta förtroende, när de tar ansvar och får tänka själva”, säger Per Holmström, vd vid Scania East Africa.
Även om boken uppmuntrar fler svenska företag att söka sig till afrikanska marknader, väjer den inte för problem som korruption eller bristande infrastruktur och energiförsörjning. I Sveriges position som exportberoende land ligger dock ett slags tvång att se möjligheterna på samma sätt som tidigare generationer har gjort.
Men ämnets intresse begränsar sig inte till risker och potentiella vinster. Som Peter Stein konstaterade när boken presenterades i Kalmar under onsdagen sker en mycket stark befolkningsökning som är både löftesrik och problematisk. ”Vad händer om afrikanska ekonomier inte förmår skapa adekvat sysselsättning åt de många miljoner, som årligen kommer in på arbetsmarknaden?” Utvecklingen i Afrika kommer att angå oss alla.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.