2006 – låt det bli ett år för medborgardemokratin

Vilket ansvar det är att skriva på nyårsafton och sammanfatta ett helt års händelser. För amerikanerna har det varit ett riktigt underligt år, med både problem, tvivel men också bättre ekonomi och tecken på att befolkningen bryr sig om hur landet styrs.

Das alte Jahr vergangen ist

Wir danken dir, Herr Jesu Christ

daß du uns in so großer G’fahr

so gnädiglich behüt dies Jahr.

Det gamla året är förgånget./ Vi tackar dig, herre Jesus Kristus/ att du detta år/ så nådigt har bevarat oss i stora faror. Så lyder den tyska psalm som Johann Sebastian Bach skrev så vackra kör- och orgelsättningar till. I år har amerikanerna åtskilligt att vara tacksamma för, vilken gud de än tror på. Landet drabbades inte av något terroristattentat. Ekonomin gick bättre och folk hade råd att köpa allt dyrare bostäder. Arbetslösheten sjönk.

Men på samma gång har det varit ett sorgligt år. Sedan USA anföll Irak har 2147 amerikanska soldater dödats där, och trots att kriget officiellt är över dör de fortfarande där. När George W Bush förra året valdes om till president verkade amerikanerna ha accepterat att ockupationen av Irak var farlig och krävde amerikanska liv. I år hände dock något. Vad gör vi i Irak? frågar sig alltfler amerikaner.

Vändpunkten verkar ha kommit när Cindy Sheehan, mamma till en soldat som stupat i Irak, i somras genomförde en enmannaprotest utanför presidentens ranch i Texas. Bush vägrade tala med henne. Vad är han rädd för, undrade man. Man kan förstå presidenten: började han diskutera sin strategi med en medborgare som ändå inte stöder honom skulle han fastna i ändlösa diskussioner. Intrycket var dock att han inte kunde försvara sin Irakpolitik.

Sheehans vaka gav folk som tvivlat på presidentens Irakstrategi mod. Opinionsmätningar visade att allt färre amerikaner trodde att presidenten var på rätt spår i Irak. Demokratiska politiker som tidigare hållit mun av rädsla för att kallas opatriotiska började ifrågasätta presidentens Irakpolitik.

När den demokratiske Kongressledamoten John Murtha i höst förklarade att USA borde dra sig tillbaka från Irak blev regeringen riktigt orolig. Murtha må vara demokrat, men han är också den amerikanska militärens särskilde vän och hade dittills stött ockupationen. Att han är Vietnamveteran gör honom än mer trovärdig.

Ett år efter att George W Bush blev omvald till president stödde 36 procent av amerikanerna honom. Det är hans lägsta popularitetssiffra någonsin. Äntligen får han böta för att han ledde sitt land i krig med felaktig information och lögner! tänker många.

Jag föreslår dock att vi i stället ser presidentens bekymmer som en seger för demokratin. Efter förra årets val skulle amerikanerna kunnat tacka för sig och återvänt till valurnorna fyra år senare. I stället insåg de att allt inte stod rätt till, och såg till att hålla beslutsfattarna ansvariga.

När Bush nyligen höll tal i Pennsylvania tog han oväntat ett par frågor från publiken. Hur många irakier har dött sedan kriget började? frågade en kvinna. Runt 30 000, svarade den förbluffade presidenten, och tack vare denna anonyma kvinna fick allmänheten veta något helt nytt. Skulle presidenten vara demokrat vore det förstås lika viktigt att allmänheten, inte bara motståndarpartiet, höll koll på honom.

Länge leve medborgardemokratin!