Zaremba riktar sökarljuset mot sin familjs historia
Det är nästan som om Maciej Zaremba skulle vara utrustad med en alldeles egen, finkänslig och humanistisk detektor. Ett språkligt instrument som omedelbart ger utslag så fort lögner, missförhållanden, övergrepp eller politiska rävspel kan tänkas ligga under ytan på det vi ser i våra synfält. Som undersökande författare har han också blivit en viktig ögonöppnare för oss. Det kan handla om kriserna i sjukvården eller skolan, om vår skog eller tvångssteriliseringar. Allt skildrat med samma skärpa och kritiska noggrannhet.
”Det är i studentupproret i Warszawa 1968 som Zaremba tar avstamp.”
Men när han nu i ”Huset med de två tornen” kastar sökarljuset rakt in i sitt eget liv, och på sin familjs historia, hur går det då? Jo, alldeles utmärkt. ”Jag har ett osunt behov av att förstå varför jag finns till. Jag gör mig redo för att svaret kanske inte är behagligt”. Men redan i nästa andetag tar han allting ett steg vidare, granskar den egna formuleringen och sitt skrivande: ”Jag stirrar på denna mening och ser att den är osann. Jag vet att svaret måste vara obehagligt”. Självgranskningen blir också lika obönhörlig som nödvändig.
Det är i studentupproret i Warszawa 1968 som Zaremba tar avstamp. De omskakande händelserna blir till ett dramatiskt uppvaknande för honom. Något som ytterligare stegras när modern Lila, utan förvarning, plötsligt slår fast att ”Vi måste härifrån. Jag är judinna”.
Uppbrottet tar modern och barnen till Sverige men fadern Oskar, trettio år äldre än hustrun, stannar kvar i Polen. Lilas bekännelse skapar ett fritt fall rakt ned i barndomen och uppväxten för Maciej. Länge har han levt i en oskuldsfull, omsluten värld. Nu blir tillvaron plötsligt fylld av hemligheter, upplösta identiteter och dimridåer och Maciej försöker följa moderns komplexa, och motsägelsefulla, handlingsmönster och de strategier hon iscensätter för att själv överleva och för att kunna ge sin familj en skyddad zon. Hennes flykt från det judiska blir också hennes flykt för livet. Att fadern Oskar, som en gång mirakulöst överlevt i ett märkligt tyskt fångläger, lämnats kvar i Polen skapar också skuldkänslor hos sonen.
”Maciej Zaremba fortsätter att ställa alla de besvärliga frågorna”
Familjens livsrörelser är naturligtvis starkt kopplade till det politiska skeendet i Polen, under mellankrigstiden, under nazisterna och den kommunistiska efterkrigstiden. Här drar Zaremba, med en obarmhärtigt avslöjande konsekvens, i alla de trådar som skapat den täta väv av judehat och förföljelser som präglat Polen, historiskt och fram i 2000-talet.
Maciej Zaremba tar inga genvägar i sitt skrivande. Han fortsätter att ställa alla de besvärliga frågorna även om dessa samtidigt innebär både känslomässiga och intellektuella omprövningar eller tålamodskrävande nyorienteringar. Med ett visst mått av ironisk distans, det kritiska seendet och sin språkliga pregnans kan han effektivt operera i ett nu och då där människorna, idéerna och tankesystemen kan stå fram i allt tydligare konturer.
Det här är på många sätt en beundransvärd bok. Fylld av personliga smärtpunkter men också med en alstrande energi och nödvändiga avslöjanden.
