Wennstams kvinnohistoriska deckare är full av realistiska detaljer

”Döda kvinnor förlåter inte”, första titeln i Katarina Wennstams nya serie ”Sekelskiftesmorden”, är en detektivroman. Men det dröjer innan romanen blir en deckare. Först ska Wennstam presentera miljön (Stockholm, främst Södermalm), tiden (år 1896) och huvudpersonerna (fyra kvinnor från olika samhällsklasser).

Katarina Wennstam skriver som genom ett vidvinkelobjektiv. Hon tar ett så stort grepp på det historiska Stockholm att det är omöjligt att inte jämföra med Strindberg och Fogelström. Men jämförelsen blir ändå orättvis. Wennstam är sin egen författare. Hon skriver som alltid ur kvinnoperspektiv, med kvinnliga ögon skildras och kritiseras samhället – lika mycket ett mans- som klassamhälle – nedifrån och upp.

Hon skriver realistiskt noga. Det gäller miljöskildringarna (när det stigs av från en droska på Gamla Kungsholmsbrogatan så är det på – observera – den leriga gatan med hästspillning) och de många tidsdetaljerna (som påfundet med fingeravtryck, inte alla inom polisen tror på det). Flera personer, inte minst Sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, är hämtade rätt ur verkligheten.

De kvinnliga huvudpersonerna som alla fyra bor i kvarteret Mullvaden vid Hornsgatan presenteras med egna kapitel. Olga är änka efter en polisintendent, Fredrika är föräldralös och sällskapsdam åt sina förmögna kusiner, portvaktsdottern Hildur är sömmerska och lagar kläder för att bidra till familjens försörjning, Edit är piga i Olgas hushåll.

De blir, över klassgränserna, ett kvinnohistoriskt Hemliga fyran – eller femman, Olgas son Oscar, även han polis som fadern, dras med – som avslöjar hänsynslösa mördare och lika hänsynslösa utomäktenskapliga fäder. Fler ämnen: fattigdom med prostitution som följd och brett spridd syfilis, mäns och kvinnors sexualitet, livsfarliga aborter, 1800-talets polisväsende, det framväxande nya Stockholm, kvinnokamp och lanseringen av en kvinnodräkt, en kvinnlig true crime-författare och så vidare.

”Döda kvinnor förlåter inte” gjorde mig än arg och än varm. Som när Wennstam ger en tydlig bild av kvinnans plats i samhället genom att noga beskriva hur Fredrika klär på sig kjol efter kjol och till sist snör åt korsetten så hårt att hon ska bli som männen vill ha kvinnan (och kvinnan vill vara för att behaga männen).