Tv-recension: Snygg men sövande isländsk mystik

Att det skulle bli Baltasar Kormákur som fick jobbet att göra den första isländska Netflix-serien förvånar inte. Han har i ett par decennier varit Islands fixstjärna nummer ett inom film och teater, som skådespelare, producent, manusförfattare och regissör.

När det gäller "Katla" har han både skrivit och producerat, samt regisserat fyra av de åtta avsnitten. Resultatet har blivit en berättelse som på ett udda sätt verkligen exploaterar det fantastiska isländska landskapet, men som mystifierar det mer än nödvändigt. Egentligen innehåller inte heller serien några karaktärer man som åskådare bryr sig om.

Storyn går ut på att vulkanen Katla har ett utbrott och dränker den lilla staden Vik i aska. Många av dess invånare har flytt till Reykjavik, bara en handfull är kvar. En dag kommer några personer vandrande från vulkanområdet. Nakna och insmetade i aska. Vilka är de, varför har de kommit, är de verkliga, är de ett resultat av något övernaturligt? Om detta handlar serien, och de frågor som ställs gör att många av Viks invånare börjar ifrågasätta sig själva och sina handlingar.

Det är långsamt och metodiskt berättat, men i längden rätt sövande. Skådespeleriet är överlag utmärkt, trickfilmningen när personer konfronterar sina dubbelgångare är bra gjord. Det vilar en ödesmättad, apokalyptisk stämning över bilderna av det säregna isländska landskapet som är dränkt i aska, både på marken och i luften. Filmen har dränerats på färg så det stundtals ser ut som kolorerat svartvitt foto. Det är mycket snyggt, men det kompenserar inte för att rollpersoner bär sig konstigt och irrationellt åt.

Att jag till sist ser färdigt är inte direkt av intresse, snarare för att jag vill se om man lyckas få till ett fungerande slut. Det är åtminstone kul med ett barn som är det mest isande otäcka sedan Damien i "Omen".