Trög start på nya Fargo

Spåren av bröderna Cohens klassiker är knappt märkbara i den fjärde säsongen, som har ett brett anslag och en ambition att säga något om det ojämlika och rasistiska USA – det ”stulna” landet som byggts med ”stulen” arbetskraft.

Den utspelar sig 1950 i Kansas City, Missouri. En italiensk och en svart klan strider om kontrollen över den ”alternativa” ekonomin.

Det svarta gänget leds av den lågmälde Loy Cannon (Chris Rock), som försöker förverkliga den amerikanska drömmen genom att hjälpa andra förverkliga den amerikanska drömmen lite snabbare: Han vill introducera något han kallar kreditkort, men den vita bankdirektören bara skakar på skallen.

Cannon är dock inte främmande för att ta till mer konventionella gangstertag. Det krävs när han har att göra med italienarnas ”capo”, den hetlevrade och nyckfulle Josto Fadda (Jason Schwartzman).

Med förhoppningen att hålla fred byter de båda bossarna söner med varandra. Men läget är laddat, och när Jostos bindgalne bror Gaetano (en lätt överspelande Salvatore Esposito, bekant från ”Gomorrah”) plötsligt dyker upp i stan är det dags att osäkra puffrorna.

Farligare än de flesta av gängkrigarna är sjuksköterskan Oraetta Mayflower (Jessie Buckley), som har en ansenlig arsenal gifter hemma i garderoben och släcker människoliv utan att blinka. Hon flirtar med Josto. Det är oklart vad hon har i kikaren.

På lagens sida står bland andra snuten Dick, en torr och självbelåten mormon.

Oförskyllt indragen i den undre världen blir unga svarta Ethelrida, en stjärna i skolan, som plågas av rasistiska lärare. Hennes bankrånande moster är på rymmen från kåken och stökar till det för familjen.

Den klarsynta Etherida konstaterar att olika invandrargrupper ställs mot varandra, istället för att gå samman i kampen för ett rättvisare samhälle. Och hon frågar sig: Om Amerika är ett land av invandrare, hur bär man sig då åt för att bli amerikan?

Persongalleriet är myllrande. Nya figurer dyker inledningsvis upp i rask takt. Finns det verkligen tid och plats för dem alla? Många blir av naturliga skäl rätt platta, ofta rena karikatyrer. Få blir så omsorgsfullt tecknade att man bryr sig om dem.

De mer eller mindre bisarra karaktärerna trängs samman i en berättelse, som knakar i fogarna.

Även om den här säsongen av Fargo inte når upp till de tidigare är den sevärd, i alla fall av de fyra första avsnitten att döma. Den är ovanligt snygg, aldrig tråkig, ofta rolig.

Förhoppningsvis växer den efter hand.