I början av Stormzys karriär, och särskilt med första albumet “Gang Signs & Prayer” (2017) som har en fantastisk dynamik, banade han väg för hur man kan göra grime till sin egen stil. Upprördhet, som är väldigt mycket grimes standardläge, är något som Stormzy visat att han är särskilt bra på att uttrycka. På “Gang Signs & Prayer” fick vi också se en otroligt sårbar sida hos Stormzy. Uppväxten med en ensamstående mamma i Croydon, London, skildrades i texterna, problematiken med psykisk ohälsa och relationen till Gud öppnade ett helt bibliotek hos honom. Är han en poet?

På “This is what I mean” gör det stundvis ont. Ibland är meningarna råa och påminner om när han var en yngre rappare. Det känns. Gospel och piano inleder en del av albumets tolv låtar, och gästspelen är noggrant utvalda för varje låt. Det är omöjligt att inte tycka om Stormzys nya inställning till musik. Produktionen och sekvenseringen är väl genomtänkta och lyfter hans stämma på rätt sätt. Killen från södra London har fortsatt höga tankar som sig själv, vilket speglas i lyriken. Däremot är det aldrig långrandigt eller monotont, utan han föser in oss med sin uppriktighet rakt in i hjärtat.

Titelspåret, som har ett start pianointro, ger en magisk stämning i lurarna, och musikvideon är minst lika själfull. Det är svårt att tänka sig att det här är det tredje studioalbumet då hans resa och utveckling bara gått spikrakt uppåt. Under åren som passerat har han hunnit ta sig till toppen, och det här albumet innehåller hans mest mjuka och mogna ögonblick hittills. Oavsett hur slutdestinationen ser ut, är det hisnande att se vilket eftertryck Stormzy har gjort på svart brittisk kultur.