GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stilrent från Sahara Hotnights – men utan rockenergi

Sahara Hotnights är tillbaka efter en elva år lång paus. Skivans stilrena, tillbakalutade sound passar dem, men Bella Stenberg saknar ändå energin som rocken ger.
Skivrecension • Publicerad 6 maj 2022
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
2011 tog Sahara Hotnights en paus – nu är de tillbaka.
2011 tog Sahara Hotnights en paus – nu är de tillbaka.Foto: Mattias Björklund
Pop

Sahara Hotnights

Album: Love in times of low expectations

Skivbolag: Universal

En av mina favorittitlar är ”Alright alright ”(Here’s my fist where’s the fight?)”. Den fångar en allmän ilska som kan vara svår att fokusera på. ”I want to make some noise” sjunger Maria Andersson där, och det har kvartetten från Robertsfors i Västerbotten definitivt gjort. De slog igenom med dunder och brak 1999 med debutalbumet ”C’mon let’s pretend” (som fortfarande håller). Tre av dem var 18 år, den äldsta 20. De fick växa upp tillsammans, både som vänner och som musiker.

Hyllningarna och framgångarna fortsatte men 2011 – efter 19 år ihop– var det dags för en paus. Den blev längre än de flesta trodde.

Sångerskan och gitarristen Maria Andersson Lundell släppte ett soloalbum och har varit bisittare till Plura från Eldkvarn i tv-programmet ”Pluras kök”. Basisten Johanna Asplund turnerade med Love Antell och blev projektledare på tv. Gitarristen Jennie Asplund köpte en gård i Skåne och började på ett möbelföretag. Trummisen Josephine Forsman spelade med bandet Casablanca och gjorde musikprogram för Utbildningsradion innan hon flyttade till Los Angeles där hon jobbar med LOUD, en internationell musikskola för ungdomar.

Det var i USA som låtskrivarna Maria och Josephine till sist och äntligen hittade tillbaka och sådde första fröet till plattan med den Gabriel García Márquez-klingande titeln. Sahara Hotnights är redan inbokade på en stor sommarturné så när de säger att de inte känner någon press låter det märkligt för utomstående. Men också rimligt. Nu har de hittat sina egna separata liv och kan därför betrakta bandet på ett annat vis.

Att sjunde albumet inte låter exakt som något av de tidigare är logiskt. De har inte heller låtit som varandra. Att gruppen inte längre ”flexar sina rockmuskler” är förståeligt.

Soundet är mer sparsmakat, med Marias röst i centrum. Kännetecknen är kvar men är ompacketerade. Synthen får ta stor plats. ”Reverie” är ett gott exempel på båda. Bandet har alltid blandat olika aspekter av rock och pop, och en övergripande beteckning nu skulle kunna vara samtida new wave. ”Gemini” har fin rymd. Min favorit ”Predictable” är absolut inte country, men har en tydlig slinga med inspiration från genren.

I det mer tillbakalutade finns en brist på temposkiftningar. Det är stilrent, snyggt och detaljrikt och passar dem – men jag saknar ändå rockenergin. Och Sahara Hotnights både kan göra och har gjort mer minnesvärda refränger.

Bella StenbergSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.