Sommarstugetomten hamnar i världens mitt i Nina Burtons bok
Livets tunna väggar. En essäberättelse från ett lyhört hus och en natur full av språk.
Författare: Nina Burton
Förlag: Albert Bonniers
Nina Burton skriver i gränslandet mellan naturvetenskap och humaniora. Hennes förra bok var “Gutenberggalaxens nova” som 2016 vann Augustpriset i fackboksklassen. Hon är ledamot av Samfundet De Nio och av Kungliga Vetenskapsakademien.
En vårdag flyttar hon till sin mormors sommarstuga på en skärgårdstomt. I tomtens fyra utkanter finns bodar. En får bli skrivarstuga.
Så fint! Men – reparationer är nödvändiga, och till slut kommer dagen när “verksamhetschefen” ringer och säger att norrväggen måste rivas och rivningen behöver få fortsätta tills man finner garanterat torrt virke. “Fast det har ni inte råd med”, tillägger han. En blå presenning får bli stand-in för väggen. Sedan vajar presenningen där boken igenom.
Humlor väckte författarinnans särskilda intresse efter en bussresa. En humla råkar komma ner i hennes urringning. Hon vågar inte annat än sitta still; humlan slår sig också till ro. Resan är lång, och hon lär sig humlans “tillitsfulla mjukhet”. Efter det vill hon lära sig allt om humlor. Under söderväggen i hennes stuga finns ett bo… Efter hand förstår man att humlor alls inte är några lugna livsnjutare. Snarare är de “effektiva superpiloter med navigationsfinesser som inte ens finns i moderna flygplan”. Humleboets myllrande saga slutar sorgligt; de enda överlevande är några unga, befruktade honor som framåt hösten lämnar boet. Någon överlever förhoppningsvis till nästa vår.
”Det var myror som skapade jordens första civilisationer, årmiljoner och årmiljoner före oss.”
Och myrorna som så självklart besöker stugan, kan författarinnan älska också dem? Ja, det verkar så. Tillsammanstaget finns det fler myror på jorden än alla sekunder som gått sen Big Bang – för 13,8 miljarder år sen, påpekar hon. Och det var myror som skapade jordens första civilisationer, årmiljoner och årmiljoner före oss. Inte underligt om de kan lära oss att varje art måste ha rimliga proportioner.
Så fortsätter det med tomtens och jordens varelser.
Medvetandet då, är det ändå inte människans domän? Nej. I alla fall finns vad som behövs för medvetna tillstånd hos “icke-mänskliga djur”. De visar också avsiktliga beteenden. Hos växter finns kanske en svårfångad motsvarighet. För även om djuren dominerar stort i den här boken, så får också växterna ett kapitel och särskilt deras frön.
Medan jag läser samlas omärkligt en stor, tyst skara i rummet. Där är vännen Gunnar Edman, det är Henry D. Thoreau (han med Walden pond), det är Kerstin Ekman, där skymtar Harry Martinson, C. J. L. Almqvist går inte att ta fel på...
Från en björkgren tittar sist i boken ekorren Ratatosk, budbärare i världsträdet Yggdrasil, på Nina Burton. “Stanna kvar”, tänker hon. “Vi måste se efter trädet.”
