GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Smutsigt, bittert och skoningslöst i en roman som vibrerar av ilska

Prosan osar och pyr. Naima Chahboun har läst Marie Norins roman ”ligga lik”.
Bokrecension • Publicerad 13 november 2021
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Marie Norin, författare 2021
Marie Norin, författare 2021Foto: Sara Mac Key
Roman

ligga lik

Författare: Marie Norin

Förlag: Norstedts

Marie Norin debuterade 1996 med diktsamlingen ”a” och har sedan dess utkommit med ett flertal diktsamlingar, prosaverk och barnböcker. Utmärkande för hennes författarskap är det korta formatet, den förtätade stämningen och en lågmäld ton som jag i backspegeln skulle vilja kalla behärskad. För trots att Norins nya roman ”ligga lik” har både intensiteten och den språkliga precisionen gemensamt med de tidigare, särskiljs den av bristen på just behärskning.

Romanens berättare är precis som Marie Norin författare, förälder och arbetar inom psykvården. När hennes mamma under en julhelg läggs in akut för operation tar hon tåget tillbaka till sin uppväxtort. Det blir startpunkten för en fragmentarisk berättelse om klass och skam, nedärvda trauman och trasiga familjerelationer. Berättelsen rör sig framåt och bakåt i tiden med hastiga nedslag i barndomens Rosengård, på författarskolan i Göteborg och i vuxenlivets Stockholm där releasefester och fina middagar avlöser tvångsmedicineringar och nerkletade toaletter. På ett nervigt, lätt forcerat språk återges scener ur det förflutna varvade med essälika reflektioner. Tankar formas, meningar forsar fram över sidan som duschar ur en medvetandeström.

”Eller så här: du ni är består av definieras av det du ni inte gör gjort. Dessa hålrum, dessa intet, det är du ni./Eller så här: du är den sortens människa som skulle vilja ha något av någon men du har inte den sortens händer som vet hur man tar emot något av någon.”

Den uppbrutna kronologin inger känslan av ett pågående minnesarbete, den process som normalt föregår själva skrivandet. I samma anda läser jag de alternativa ordval som erbjuds läsaren (”består av definieras av”) som ett sätt att förhöja berättelsens autenticitet, ett slags realism som synliggör det författarens urvalsprocess vanligtvis döljer. Det är en form ägnad att fånga in något och samtidigt hålla det i rörelse. Du-tilltalets dubblering av berättargestalten skapar identifikation samtidigt som den upprättar en distans mellan författaren (som minns) och bokens du (som får sina minnen återberättade för sig).

”Det osar och pyr om sidorna när Marie Norin gräver i avskrädeshögen och lyfter upp bajs och blottare, egotrippade exmän, litteraturvärldens kotterier och Stockholms brackiga borgarklass i ljuset.”

”ligga lik” vittnar om vad det innebär att inte kunna gå tillbaka men inte heller kunna göra sig kvitt. Att definieras av en erfarenhet som det inte finns något språk för, som är en stumhet. Texten själv är dock allt annat än stum. Boken inleds med ordet ”hatet”, placerat inom parentes som en undertitel. Barndomens skam och tystnad förbyts efterhand i klasshat och en rasande uppgörelse med de många orättvisor klassresan synliggör. Det osar och pyr om sidorna när Marie Norin gräver i avskrädeshögen och lyfter upp bajs och blottare, egotrippade exmän, litteraturvärldens kotterier och Stockholms brackiga borgarklass i ljuset. Det är smutsigt, bittert och skoningslöst. ”Att skriva är att skita ner./Att skriva är att ha sönder saker.” lyder programförklaringen.

Och vreden räcker en bra bit på väg. Länge bärs texten av sin vibrerande ilska och de upprepade försöken att i ord gestalta den förlamning som följer ur en uppväxt präglad av brist. Mot slutet av boken börjar jag dock längta efter mer substans. Den glesa minnesväven släpper alltför mycket igenom maskorna, lämnar mig alltför ofta med gissningar och antydningar. Enligt omslagstexten är ”ligga lik” den första delen i en tänkt triologi, och kanske kan kommande böcker fylla luckorna. Jag hoppas det, för ansatsen förtjänar att fullföljas.

Naima ChahbounSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.