Skarpa språkliga bilder i Lina Hagelbäcks ”Kometkarta”
Kometkarta
Författare: Lina Hagelbäck
Förlag: Lejd
Är det ok att likna sin mamma vid en gnistrande komet? Det är vad diktjaget i Lina Hagelbäcks ”Kometkarta” gör – och egentligen, varför inte? Varje människa är ju ett tillfälligt och högt organiserat konglomerat av kosmisk materia, en struktur som snart ska bryta samman och ingå i det entropiska fallet mot värmedöden.
Nu är det nog en mer mytisk kometmamma som avses här, en som kan lysa upp himlen men också framkalla fara med lynneskast och sådan kritisk klarsyn som ibland råder mellan vuxna barn och föräldrar, och som måste hanteras inom den speciella sfär av förståelse och överseende som blodsbandet föreskriver – och som ofta utmanas. Det sker här, i förtätad lyrisk form, med skarpa språkliga bilder och osentimental realism.
”Kometkarta” är indelad i tre diktsviter. Den del som handlar om diktjagets relation till modern är den tredje, Nattöppen ateljé. I den första sviten, Provrum för månar, lägger diktjaget ut ett förhållningssätt, en existentiell grund för en livshållning, prövande och med inslag som berör psykisk sjukdom på ett sätt som för tankarna till Gunnar Ekelöfs dikt om hur Carl Fredrik Hills bildvärld korresponderar med hans psyke, Fossil inskrift. Här framträder också ett du, en kärleksförbindelse, som diktjaget förhåller sig till. Den relationen får ytterligare spelrum i samlingens andra del, Regn på knä, där den blir föremål för reparationsförsök i en hyrd stuga.
Men ”Kometkarta” visar Lina Hagelbäck att hon hör till landets främsta lyriker. Hennes problematisering av förhållandet mellan mor och dotter är klarsynt och minnesvärd.
