unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Recension: Viktor Olsson är lika mycket poet som popartist

Viktor Olsson är tillbaka med sitt tredje album.
Nöjets Christian Gustafsson har lyssnat, hör en poet och vill boka tågbiljett till Stenungsund.
Pressbild
Pressbild
Foto: Privat

Skiva

Viktor Olsson – Allt jag ville säga

bababababa
Bolag: The Music Box.
Bästa spår: ”Stora ängen”, ”Evergreen”, ”Allt jag ville säga” och ”Vi är inte där än”.

Under sommaren har Viktor Olsson turnerat flitigare än de flesta. Han har spelat inför 50 personer i trädgårdar, på scener och i nedlagda gamla folkparker. Jag såg honom på dansrotundan i Blomstermåla en kylslagen kväll i juli. Med vaktmästaren som ljudtekniker. Det var fantastiskt. Och det är väl primärt live han ska upplevas. Det är på scen han ska stå.

Känslan är att han håller på att turnera sig till publiken han verkligen förtjänar.

Nu kommer tredje plattan. Nio nya, helgjutna sånger att ta med sig ut på the neverending tour som en dag ska leda till de största scenerna.

Singlarna ”Evergreen”, ”Elin” och ”Saknat dig nog” (duett med Maria Andersson Lundell) har vi hört. Just nu fastnar jag oftast i nedtonade ”Vi är inte där än” och de sprudlande, euforiska poppärlorna ”Stora ängen” och ”Allt jag ville säga”. Men det där skiftar.

Pressbild
Pressbild
Foto: Privat

Det är mycket som sticker ut med Viktor Olsson.

Han är en melodisnidare långt över gängse snitt. På förra plattan, den självbetitlade som jag 2018 kallade ”årets bästa skiva på svenska” i min recension, strösslades ett pärlband av skira popmelodier i upp-, ner-, och midtempo ut. Samma här.

Ännu tydligare är måhända rösten, den omisskännliga. Tre ord, så hör du vem det är som ropar på dig från högtalaren. Popsoul-id:t är ultra-hd-skarpt. Han skulle kunna sjunga ”Bä, bä, vita lamm” och göra heartlandsoul av den.

Men allra mest har unge – jodå – herr Olsson från Stenungsund vuxit fram till en en på miljonen-textförfattare. Det är så evigt lätt att orden och meningarna fastnar i det klyschiga och banala, men det går så lätt för Viktor Olsson. Det blir så vackert, så stringent, så angeläget.

Texter om Stenungsund, vardagar, romantik, magnolior, industrier, att fly, att stanna, indiska restauranger, tåg mot Strömstad och färjor mot Sandefjord blir till treminutersnoveller.

Och när jag lyssnat klart på de nio sångerna vill jag instinktivt boka en tågbiljett och ett hotellrum och dra till Stenungsund.

Det kan inte vara annat än ett ett gott betyg.

Viktor Olsson i Folkets park i Blomstermåla i somras.
Viktor Olsson i Folkets park i Blomstermåla i somras.
Foto: Christian Gustafsson

Tematiken är i någon mån Springsteensk, ni vet att ständigt sjunga om att lämna, dra, sjappa, att vara born to fucking run – men ändå i slutändan bli kvar där hemma i New Jersey.

Så är det med Viktor Olsson, fast hans New Jersey heter Stenungsund.

Ta bara titelspåret. En ”göra slag i saken”-dänga om att våga. Våga riska, våga göra verklighet av drömmen. Den där drömmen vi väl alla mer eller mindre bär inom oss.

Vad är priset att betala för att se havet? Och hur vet man vart man vill, och finns det nån som väntar där? Jag är en ensam fågel, som är rädd för mörkret, men jag lämnade mitt träd för en lång och krokig väg – och för allt jag ville säga.”

Viktor Olsson är lika mycket poet som popartist.