GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Muse nionde album är både överdrivet och underbart

Muse har blivit ofrivilligt aktuella när den apokalyps de ofta hänvisat kommit i kapp. Som alltid överdrivet men ibland också underbart.
Skivrecension • Publicerad 2 september 2022
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Muse.
Muse.Foto: Nick Fancher
Rock

Muse – Will of the people

Skivbolag: Helium-3/Warner.

Släpptes: 26 augusti.

”We are fucking fucked”. Titeln är lika mycket en fullträff som fånig. Den borde ha sitt ursprung hos fritidsgårdsfjortisar men kommer från världsturnerande, miljonsäljande arenabandet Muse. Trots att låten sätter punkt för den engelska trions nionde album är skivan inte utan kamplust. Inte heller låtskrivaren Matt Bellamy, som varken är vänster eller höger utan kallar sig meta-centrist. Efter att ha förutspått världens undergång i ”Apocalypse please” 2003 har han hamnat mitt i något som liknar det i sitt hem i Los Angeles: skogsbränder, Black lives matter, kuppförsök och pandemi.

”We are fucking fucked” kan ändå sammanfatta det övergripande: växande populism, revolution och mobbmentalitet, med referenser till politik, pandemi och restriktioner. Bellamy använder en ångestfylld palett. Nya låtar som sammanfattar bandets högst eklektiska karriär.

Synthpoppiga ”Compliance” är en Orwellsk minidystopi. Ordet kan betyda samtycke och foglighet, texten kan handla om vilken organisation som helst – gäng, politiska partier, religion, social media – som vill erbjuda tröst i oroliga tider. ”Liberation” är Queen på speed, och påminner om ”United States of Eurasia” från ”The resistance”, och där har folket fått nog.”Euphoria” blir en Huxley-vision som påminner om en poppigare, mer urvattnad ”Time is running out” (från nästan perfekta ”Absolution”) men också klargör att nya skivan är överlastad. Inte i ambition och aktualitet, men i produktionen, som kommer i vägen för texten och framför allt sången.

Foto: 1.21-22D-GQVES2WFHUOLGC42ZZV5VPPWIQ.0.2-7

Tydligaste exemplet är skräckiga ”You make me feel like it’s Halloween”. På ett vis underhållande, nästan lekfull, på ett annat lika överdriven som högtiden. Maskeraden skymmer dessutom texten om destruktiva förhållanden och utsatthet.

Metalcorebottnande ”Won’t stand down” är en enpersonsrevolution och kampsång för den som varit utsatt medan ”Kill or be killed” är bland det hårdaste trion gjort. Två andra höjdpunkter är laddade arenaballaden ”Verona” och det avskalade pianostycket ”Ghosts (How can I move on)” om människor som förlorat sina partners under pandemin.

”We are fucking fucked” avslutar plattan som inleds med glamrockiga ”Will of the people”. Ska titlarna ses som en sedelärande berättelse?

Lyssna:

Bella StenbergSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.