Mørk-Eidem gör comeback med modern "Cyrano"

Det var långt ifrån självklart att Alexander Mørk-Eidem skulle ta sig an det klassiska triangeldramat "Cyrano de Bergerac". Faktum är att han tidigare tackat nej till att regissera Edmond Rostands över 100 år gamla pjäs.

Att den nu ändå markerar hans återkomst till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm efter fem år på Dramaten beror på att uppsättningen är en nybearbetning gjord av den brittiske dramatikern Martin Crimp. Den nya versionen baseras förstås på originalet, men har iklätts ett slags modern spoken word-kostym.

Det passar Mørk-Eidem, som själv tycker om att anpassa och skriva om texter för att få dem lite mer nutida, "eller åtminstone angelägna":

– Men att göra det på vers är väldigt svårt, särskilt om man som jag inte är från Sverige. Även om jag har tyckt om originalberättelsen har jag inte blivit klok på hur jag själv skulle kunna damma av den på ett bra sätt. Men när jag läste den här versionen insåg jag att någon annan nu hade gjort allt det som jag saknade, säger han.

Den svenska översättningen är gjord av Magnus Lindman, och även den håller sig långt ifrån originalpjäsens komplexa alexandrin. Mørk-Eidem beskriver den som lekfull och casual, ibland kryddad med avsiktliga nödrim för att komma ifrån känslan av stramhet.

Ytterligare ett grepp för att få "Cyrano de Bergerac" att kännas fräsch är att man inte ser röken av de klassiska 1600-talskostymerna. Här finns inga kråsskjortor, tunga svärd eller stora klänningar. Inte ens Cyrano själv har fått behålla sin karaktäristiska långa näsa.

– Jag ville ta reda på vad som händer om vi reducerar ned alltihop till människorna på scenen – till orden de säger och handlingarna de utför. Vi har velat skära ned allt intill benet så att säga, och ändå ge publiken en rolig kväll på teatern, säger Alexander Mørk-Eidem.

Inte heller för skådespelaren Alexander Lycke, som spelar Cyrano, var det självklart att tacka ja till titelrollen som brukar anses vara en riktig prestigeroll. För honom var det viktigt att först få veta vad Mørk-Eidem hade för tanke med uppsättningen.

– När jag förstod att det var en ny bearbetning kändes det jävligt fräscht. Han ville ha någon som kunde ta sig an att det är lite mer åt rap- och spoken word-hållet, och där kände jag att jag hade något att tillföra den här versionen, säger han.

Den stora utmaningen med den texttunga rollen har varit att att få scenerna att sätta sig i kroppen i stället för att, så att säga, i munnen.

– I en sådan här föreställning med mycket text som dessutom är på rim är det lätt att hamna i långa textrabblande passager. Men när man väl lyckas få liv i texten trots att det rimmar blir det både nytt och fint, säger Alexander Lycke.

Rollen som den vältalige Cyrano beskriver han som "stor och tredimensionell".

– Det går väldigt mycket upp och ned för Cyrano. Han går igenom allt från att bli jätteavvisad för att sedan ta stor plats och galant inte skämmas för att säga det han tycker, för att sedan bli nedtryckt i skorna igen. Det är en bra roll på det viset, den är väldigt köttig, säger han.

För Alexander Mørk-Eidem har den stora utmaningen med uppsättningen varit att hålla sig ifrån att ändra i och sätta sin egen prägel på själva texten.

– Jag har inte kunnat hålla på som jag brukar göra, i stället har jag den här gången fått hålla mig innanför ramen för partituret. Det har också varit utmanande att få det att funka när det är så "basic". Det finns inte så många tricks att dölja sig bakom, man måste våga bara stå där och berätta den här sentimentala historien, säger han.

TT: Har du lyckats med det?

– Det vet jag inte ännu. Men jag har verkligen försökt hitta balansen mellan att vara lekfull och att ta det på blodigt allvar.