Merima Dizdarević debut är en bländande poetisk utgrävning
långt från ögat långt från hjärtat
Författare: Merima Dizdarević.
Förlag: Albert Bonniers.
Under ytan på det turistpopulära kroatiska kustlandskapet längs det Adriatiska havet döljer det sig ett myller av liv, historier och betydelser. Merima Dizdarevićs debutbok är en sorts poetisk utgrävning i detta landskap, som börjar med en vackert öppen fråga: ”vad ska en ensam kvinna vara / vad / vid/ de vackra vattnen vid / det vackra havet / vad.”
Det är en inbjudan till att översköljas av de historier, förväntningar, normer och diskurser som finns lokalt, och bokens röda tråd är försöket att arbeta sig igenom ställets många kulturella och historiska avlagringar. Det kanske mest intressanta är dåtidens förbrytelser (1990-talets krig i Jugoslavien primärt) som finns lagrade i de halvfärdiga husen, gatorna och kropparna – och inte minst arvet efter den artificiellt skapade fiendskapen, som präglar och begränsar det bosnisksvenska jagets navigeringsmöjligheter här och nu.
”långt från ögat långt från hjärtat” liknar på intet sätt ett debutantverk. Trots den oupphörliga energi och ambition som ryms i boken uppvisar den inte en tillstymmelse av darr på handen, stereotyper eller tråkpassager. Det är ett originellt och organiskt verk som undandrar sig kategorier, eftersom det är arkeologiskt utan att förekomma metodiskt, politiskt utan att handla om politik, experimenterande utan att vara ett experiment.
Boken finns varken till för att analyseras, slukas eller på något annat konsumeras – istället är det, trots de svåra ämnena, en tvångslös fristad, där vi (i synnerhet vi jugoslavsvenskar, tror jag) kan märka oss själva och där vi tillåts, som i havet, guppa fram och tillbaka och höra ”bara hjärta och blod”. Dizdarević är fenomenal, boken på sitt eget sätt helt fulländad.