GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Marieke Lucas Rijneveld skildrar makt och övergrepp med strålande språklig styrka

Marieke Lucas Rijneveld fortsätter att skildra den nederländska landsbygden och att visa prov på sin förmåga att skapa språkligt konstruktiv feelbad. ”Min dyra ögonsten” är ett magnifikt utbrott ur sårigheten.
Bokrecension • Publicerad 14 november 2022
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Marieke Lucas Rijnevelds andra roman ”Min dyra ögonsten” fortsätter utforska tematiken från debuten.
Marieke Lucas Rijnevelds andra roman ”Min dyra ögonsten” fortsätter utforska tematiken från debuten.Foto: Merlijn Doomernik
Roman

Min dyra ögonsten

Författare: Marieke Lucas Rijneveld.

Översättning: Olov Hyllienmark.

Förlag: Tranan.

Feelbad i form av övergreppslitteratur är en genre med skiftande kvalitet. Åtminstone de mer litterärt avancerade exemplen kan bjuda på överraskningar: på djupet mår man inte alltid dåligt av dem, på ett paradoxalt sätt är de snarare hoppingivande. Inte som en slafsig framgångssaga där allt går från misär till jättebra, utan på en annan nivå, nämligen genom språket. Fula händelser kan gestaltas med nyskapande språk, som i sig blir något slags utbrytning ur ett förtryck. För den som äger språklig fantasi är allt möjligt.

Det här är förutsättningen för Marieke Lucas Rijnevelds författarskap, i brutalt elegant översättning av Olov Hyllienmark. Det skulle vara outhärdligt att läsa Rijnevelds böcker om de inte vore lika visionära som förtvivlade, lika vackra som vidriga.

bild 1/1
Min dyra ögonsten
Marieke Lucas Rijneveld

Redan i sin förra bok, den explosiva debutromanen ”Obehaget om kvällarna” som fick Booker International Prize, visade Rijneveld prov på sin förmåga. Nu återkommer han med en roman som utspelar sig i samma miljö och med snarlika människor, nämligen hos en sörjande och mindre bemedlad lantbrukarfamilj på den stenhårt kalvinistiska nederländska bondvischan.

Där är livet fortfarande fult, skitigt och elakt. Men samtidigt genomsyrat av den råa äkthetens ömhet. Åtminstone gäller det för relationen människa-djur. Som i beskrivningen av kalvarna: ”Dessa vackra, saktmodiga varelser som slafsar en så ivrigt på handen att den är täckt med dregelstripor när man drar till sig den igen”.

Det är värre med relationen mellan familjemedlemmarna, särskilt den känslomässigt förlamade och djupt religiösa pappan som blir en möjliggörare för det som ska hända med dottern, eftersom han är lika frånvänd som Gud.

Även i ”Min dyra ögonsten” finns en förlorad familjemedlem (i förra romanen var äldsta broderns drunkningsdöd ett bärande tema). Mul- och klövsjukans trauma, med nödslakt som följd, är nu en händelse i bybornas kollektiva minne. Men perspektivet är förändrat och språket kräver mer av läsaren. Det är inte ofta författaren sätter punkt. Meningarna rinner fram i ett hetsigt flöde med hjälp av frenetiska kommatecken.

”Kurt har många likheter med Humbert Humbert, pedofilen i Nabokovs Lolita, och det är såklart ingen slump.”

I förra boken var det den tioåriga flickan Jas som var berättarrösten, nu tillhör perspektivet istället veterinären Kurt, som jobbar på familjens gård och tror sig vara förälskad i den fjortonåriga dottern. Kurt har många likheter med Humbert Humbert, pedofilen i Nabokovs Lolita, och det är såklart ingen slump. Även i Lolita är den oskuldsfullt inbjudande ”nymfetten” på sätt och vis en mer oroande figur än förövaren, eller snarare: det finns drag hos det trasiga, minderåriga offret som förövaren kan använda som ursäkt. I Rijnevelds roman är det flickans intresse för småpojkarnas penisar och tjurarnas och de vuxna männens ”mördarhorn”, och det faktum att hon ”skimrar mellan pojke och flicka”, som i Kurts skeva blick blir till gensvar. Pojkflickan hittar helt enkelt inga mallar för sitt eget väsen, hon är både gränslös och skygg. Som Kurt beskriver samlingen av selfie-foton som hon har på en hylla i flickrummet: ”inte på ett enda såg du ut som dig själv, på allihop poserade du på det sätt alla fjortonåriga flickor gör, förföriskt, utan att veta vad det innebär, jag vill ha dig, säger ögonen, fast hellre lite högre veckopeng, jag vill bli dyrkad, fast hellre att någon ska skydda mig mot världen, jag vill ha ett grandiost liv där jag samtidigt är osynlig…”

Kurt erbjuder en möjlig väg: han bejakar hennes vilda och fria fantasier. Han går in i hennes drömmar och mardrömmar om New York och Nine Eleven, lär henne att dissekera mårddjur på ett obscent sätt och deltar i hennes besatthet av Kurt Cobain, Roald Dahl, Freud och Hitler. Det är intrikat grooming.

Ofta används bilder från lantbruket i kombination med sex, vilket ger ett lika smutsigt som oväntat intryck. Som när han kysser henne första gången: ”så böjde jag mig fram över dig och tryckte mina läppar mot dina, och jag kände smaken av motstånd på samma sätt som när jag satte en sprutpistol i gapet på tackorna för att behandla dem mot mask och placerade pistolpipan mellan tänderna och kindpåsen”.

Successivt glider den här otäcka maktrelationen in i fullskaliga övergrepp. Det är inte förrän brodern hittar flickans dagbok som familjen och Kurts fru Camillia får kännedom om saken. Det är faktiskt då det blir kusligt på riktigt: Camillia reagerar som om det vore en vanlig otrohetsaffär det rör sig om och kallar flickan för ”det lilla fnasket”, och pappan och brodern kör visserligen i väg Kurt från gården men tycker i övrigt att hon ska låtsas som ingenting, för att inte falla offer för bymentaliteten.

Och även om rättvisan hinner i kapp Kurt till sist, så har han på grund av omgivningens tystnadskultur redan hunnit ställa till oförlåtlig skada. Men det slutar inte där. Flickan vet att använda denna skada kreativt. Den musik hon ska komma att skapa i sitt alltmer kända band är, precis som Rijnevelds roman i stort, ett magnifikt utbrott ur sårigheten.

Aase BergSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.