Margit Silbersteins ”Förintelsens barn” genomlyser en familj som blev till mot alla odds

Hon hade varit fånge i koncentrationslägren Auschwitz och Bergen-Belsen, han hade varit slavarbetare i tysk fångenskap vid östfronten. Hon hade efter befrielsen kommit till Sverige, han hade lyckats återvända till deras hemtrakt i Transsylvanien. De återupprättade kontakten, och han kunde flytta till Sverige. De var judar, och omkring dem hade föräldrar, syskon, släkt och vänner svepts bort av det tyska dödsmaskineriet.

De bosatte sig i Norrköping och fick två barn, Margit och Willy. Nu skriver Margit Silberstein i ”Förintelsens barn” om sitt liv i skuggan av föräldrarnas erfarenheter och den antisemitism som fortfarande är ett levande hot.

Margit Silberstein föddes 1950. Hon har en lång och framgångsrik journalistkarriär bakom sig, hon skriver fortfarande i Dagens Nyheter och Dagens Samhälle och är krönikör i Sveriges Radios Godmorgon världen. Hennes berättelse är rak och okonstlad, öppenhjärtig och självrannsakande. Den är också en kärleksförklaring till föräldrarna, som trots de bestående minnesplågor som de hade att leva med skapade ett tryggt hem och en god uppväxt åt barnen.

Innan föräldrarna återförenades brevväxlade de, och faderns brev citeras i boken, fyllda av längtan och omsorg. ”Förintelsens barn” ansluter fint till en tradition av litteratur både om erfarenheterna från koncentrationslägren och om hur barn till överlevande förhållit sig till sina föräldrar och deras minnen.