Maja Lundes roman om kärlek och klimat ligger för nära klichéerna

”Przewalskis häst” är Maja Lundes tredje roman i den kvartett klimatromaner hon planerat att skriva. Debuten ”Binas historia” var en berättelse som hade sitt ursprung i bidöden, och uppföljaren ”Blå” tog upp frågor om tillgång på vatten. Båda romanerna utspelade sig i olika tidsplan, varav ett i framtiden.

Också ”Przewalskis häst” utspelar sig under olika tider – 1882, 1992 och 2064 – och de tre berättelserna kretsar kring den utrotningshotade mongoliska vildhästen, också kallad Przewalskis häst.

1882 ger sig den ryska zoologen Michail ut på en expedition för att hämta hem några av vildhästarna till den djurpark i St Petersburg där han arbetar.

1992 försöker den tyska veterinären Karin med ett avelsprogram återföra vildhästarna på den mongoliska stäppen, så att arten ska kunna klara sig själv i framtiden.

2064 finns två exemplar av vildhästarna kvar på en före detta djurpark för utrotningshotade djur, där Eva försöker överleva efter den stora klimatkollapsen på det lilla som gården ger, ständigt på vakt mot tjuvar och traktens män.

Som tidigare i Maja Lundes romaner finns utöver klimattemat också teman om föräldraskap och mänskliga relationer. Jag skulle nog till och med kalla ”Przewalskis häst” för en relationsroman, snarare än ekofiktion. För det är relationerna som är i centrum i ”Przewalskis häst”. Karin har en sårig relation med sin son Mathias, som vill lämna sitt missbrukarliv bakom sig och följa med sin mamma på resan till Mongoliet. Eva verkar inte kunna eller vilja nå fram till tonårsdottern Isa. Michail bor fortfarande hemma hos sin mamma trots att han borde vilja skaffa en egen familj.

Ja, de flesta relationer i ”Przewalskis häst” verkar vara svåra. Mellan barn och föräldrar, mellan kärlekspartners, mellan vänner. Människan framstår i ”Przewalskis häst” som en ensam varelse, där man aldrig kan lita på någon annan fullt ut. Det är snarare kärleken till djuren som definierar människorna i Maja Lundes roman: Karin väljer att rädda hästarna framför sonen och relationen; Michail älskar sina djur i djurparken; Eva sätter djurens välmående före tonårsdottern Isas och till slut sitt eget.

Maja Lundes prosastil är enkel och lättläst, så lättläst att jag ibland tycker att det är lite tråkigt. Jag saknar något, kanske en mustighet, något lite skitigt. Maja Lunde skriver lite för nära klichéerna, psykologiserar relationerna lite för mycket, tar den enklaste formuleringen. Det är ibland också alltför redovisande, vilket alltid är faran i att göra för mycket research och i att ha ett för starkt budskap: människan är liksom hästen ett utrotningshotat djur.

Alla tre berättelser hade mycket väl kunnat bli romaner på egen hand och den röda hästtråden är en alltför svag länk för att binda samman berättelserna bortom att det handlar om en utrotningshotad hästras och om mänsklig överlevnad i vilken typ av samhälle och tid som helst.