unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Lena Einhorn kokar soppa på en spik i sin nya bok

Resultatet blir en väldigt tunn soppa, menar recensenten Mikael R Karlsson som läst Lena Einhorns senaste bok.
Lena Einhorn verkar vilja rädda det judiska folkets bibliska historia, snarare än att bidra till en vettig vetenskaplig diskussion.
Lena Einhorn verkar vilja rädda det judiska folkets bibliska historia, snarare än att bidra till en vettig vetenskaplig diskussion.
Foto: Agneta Åkesson

Sakprosa

Vad hände på vägen till Jerusalem? – en gåta i historiens utmarker

Författare: Lena Einhorn
Förlag: Norstedts

Redan 2006 stack läkaren, författaren, regissören och debattören Lena Einhorn ut hakan när hon framlade den något udda hypotesen att Jesus och Paulus var samma person. Givetvis fick hon hård kritik och man kan väl inte heller säga att boken ”Vad hände på vägen till Damaskus?” har påverkat det religionsvetenskapliga forskningsfältet. Vägen fram till Lena Einhorns slutsats kantades av så mycket spekulationer och tunna bevistrådar att slutsatsen i stort sett kunde bli vad som helst. Nu är det dags igen. Denna gång ger hon sig på gamla testamentet i syfte att finna sanningen i den bibliska historieskrivningen. Det blir ungefär lika knäppt som förra gången.

Vetenskapen har mycket lite att säga om de historiska fakta som finns i Bibeln eftersom det finns så lite historia som stödjer det som står där. Det hindrar inte Lena Einhorn att koka soppa på en spik. Resultatet blir förstås en väldigt tunn soppa. Einhorns hypotes är att Bibelns författare brottats med ett oförenligt problem: att å ena sidan befästa en monoteistisk gudsbild när historien visar att man i själva verket var polyteistiska under väldig lång tid, samtidigt som man ville göra en autentisk skildring av det judiska folkets historia. Sanningen finns där, menar Lena Einhorn, men man måste ”hitta lönndörrarna”, ”titta i gliporna” och ”läsa mellan raderna”. Det är här som alarmklockan hos den som på minsta sätt har insikt i akademiskt och/eller kritiskt tänkande bör börja ringa.

quote
Nu är ju bibelforskare självklart inte överens. Forskare i gemen är ju sällan det.

Själv plockar jag fram den gamla skotske filosofen David Hume ur bokhyllan. Hume var inte den förste, men åtminstone en av de mest skarpsinniga kritikerna av den bibliska historien. David Hume har en princip som slår undan fötterna på Lena Einhorns sätt att argumentera. Principen lyder att ju mer fantastiskt ett påstående är, desto tyngre faller också bevisbördan på det som sägs.

Nu är ju bibelforskare självklart inte överens. Forskare i gemen är ju sällan det. Men vissa saker kan man enas om. Det finns inte mycket historiska fakta som stödjer bibelns berättelse. Och då åsyftar jag inte talande ormar, att man kan få in dubbla exemplar av samtliga arter som finns i en båt, människor som lever i flera hundra år och andra osannolikheter. Jag tänker på sådana självklarheter som Moses existens, judarnas uttåg ur Egypten och andra historiska händelser som borde ha satt sina spår i rullorna. Lena Einhorn är förstås medveten om det här, men kan ändå inte låta bli att dra häpnadsväckande slutsatser som – och här går jag möjligen själv ett steg för långt eftersom jag inte vet – verkar syfta mer till att rädda det judiska folkets bibliska historia än att bidra till en vettig vetenskaplig diskussion.

För att ge tyngd åt en udda hypotes måste den ju ändå bygga på en solid vetenskaplig grund där man diskuterar det som finns att diskutera och där man också avstår från alltför vidlyftiga spekulationer. Det stora problemet med att som Lena Einhorn leta sanningen mellan raderna är förstås att det inte står något där.