Lekfull kurragömma-teater om att synas och inte synas
Syns jag?
Av: Ölands dramatiska teater.
Var: Bylokalen i Stora Frö.
Manus: My Areskoug och Anna Thorén.
Regi: My Areskough.
Skådespelare: Anna Thorén.
Musik: Ambjörn Göransson.
Kostym: May-Anita Brevik.
Scenografi: Anna Thorén.
Jodå, hon syns – ibland. Hon syns mycket väl, när hon kommer hem till sin egen hall, som scenen föreställer, och tar av sig sina knallgula stövlar. Men ibland syns hon inte alls. Då gömmer hon sig bakom dansande paraplyer eller trollar bort sig själv i en jättelik svart trollkarlshatt.
Det är ju så det känns. Ibland vill man synas, bli sedd och få vara tillsammans med andra och leka. Ibland vill man helst i n t e synas, bara få vara för sig själv.
Det är en fantasieggande och mycket fysisk föreställning som Anna Thorén och regissören My Areskoug har skapat. Anna Thorén leker och experimenterar med olika föremål. Dammvippor till exempel, de kan man ju inte bara städa med, utan lika gärna dansa eller jonglera med. Om lusten faller på. Och det gör den ju i leken. Här blir jättehatten ett hav att dyka ner i och kanske fånga jättestora paraply-maneter i. Och en vanlig hall kan få nya spännande dimensioner, när klädhängaren börjar röra på sig.
”Syns jag?” är ingen berättelse med början och slut utan en humoristisk och poetisk hyllning till leken och fantasin. Anna Thorén rör sig fritt mellan den verkliga världen och fantasins värld. Allt möjligt kan ju hända i båda världarna. En strumpa kan lätt försvinna, det vet ju alla, och då när man kastat ut alla strumpor på golvet för att försöka hitta den borttappade, då är det lätt hänt att en grön strumpa får liv och blir en liten gullig mask. Och sedan kan den lilla masken lika väl flytta in i hallbyrån som blir ett höghus, och sitta och prata med grannarna på lådbalkongen.
Så mycket vanligt prat är det nu inte fråga om i föreställningen, nästan inget alls faktiskt. Först blir man förvånad, vad säger Anna Thorén och hennes figurer egentligen, när de bara låter, som på ett eget hemligt språk? Sedan känns det befriande. Ibland behövs verkligen inga ord, de kan bara vara i vägen.
Det relativt lugna tempot och låga tonläget i föreställningen, som förstärks av Ambjörn Göranssons lyhörda, nyskrivna musik, känns också befriande, ett skönt avbrott i det ständiga mediebrus som både barn och vuxna annars lever i.
”Syns jag?” skulle egentligen haft premiär för ett år sedan. Men pandemin kom i vägen. Inte förrän helt nyligen var det dags för premiär i Bylokalen i Stora Frö för en grupp mindre barn. I höst visas föreställningen, som vänder sig till barn mellan tre och fem år, i digital form för förskolebarn i Oskarshamn. Och till våren spelas den bland annat i Kalmar.
