Kauppi klär av klassamhället
Två vita dvärgar
Roman
Författare: Lo Kauppi
Förlag: Leopard förlag
Vita dvärgar är stjärnor som kollapsat och antagit dvärgstorlek – de har dock extremt hög densitet. Det passar bra som utgångspunkt här. Lo Kauppis roman inleds med ett sliding doors-moment på terminal 5, Arlanda, Stockholm. En kvinna har smugglat heroin i kondomer i magsäcken och riskerar att dö. Hennes öde splittras i två: ett är Lenas, och ett är Los. Den ena vita dvärgen bliver i mångt och mycket vid sin läst, den framtid som redan tycks utstakad för en person med hennes bakgrund och uppväxt. Den alkoholiserade fadern, det våldsamma förhållandet, missbruk, mental ohälsa och ätstörningar.
”Lo Kauppi hämtar åtminstone många av de yttre omständigheterna för bokens Lo från sitt eget liv.”
Den andra vita dvärgen hamnar efter knarksmugglingsförsöket på rehab, fattar ett omutligt men ofta utmanat beslut om att bryta sitt destruktiva arv och leva sin dröm som skådespelare. Lo och Lenas liv gestaltas, växelvis, genom flera decennier. Det är fängslande, dramatiska berättelser om passion, benhård strävan och revansch, men också generationsgamla mönster som verkar i det närmaste omöjliga att bryta.
Lo Kauppi hämtar åtminstone många av de yttre omständigheterna för bokens Lo från sitt eget liv. Klasskillnader och de diametralt olika självförtroenden som tycks följa med dem blir nästan pinsamt tydliga i sammanhang runt Stockholms kulturvärld – så även här. Lo kommer in på den rätta teaterskolan, men upptäcker efter en tid att hon alltid tilldelas rollen som piga – som om klasstillhörigheten typecastar henne. Hon ser hur den avslöjar sig genom hennes grova hälar och kroppskonstitution. Lo åker till Thailand för att ha råd med en fettsugning. Hennes make, uppvuxen i trygg medelklass, visar sig vara alkoholist – har hon omedvetet valt honom för att hans missbruk känns så bekant? Men medelklassen kan vara alkoholister och missbrukare utan att förlora lika mycket som till exempel Lena. Scenerna när hon tvångsskrivs ut från ett metadonprogram för att hon slarvat två gånger på nästan tio år gör fysiskt ont att läsa. För att inte tala om Lenas dotter Sol, och hur hon försöker passa in i en klart olämplig, helt oempatisk fosterfamilj. Många tragedier fladdrar förbi som blott antydningar, men fastnar ändå i helhetskänslan.
Såvitt jag förstår är ”Två vita dvärgar” en sorts idéväv av Kauppis erfarenheter och vad som hade kunnat vara hennes liv istället, en undersökning av det stora, eviga OM:et. Visst avgörs de stora dragen i en människas liv förbryllande ofta av slumpen, men ”tillfälligheter" bottnar trots det hemskt ofta i klassamhällets svårgreppbara men knivskarpa strukturer. Bokens Lo vill bli skådespelare och dramatiker för att ”berätta om såna som oss”, och hon gör det förkrossande, uppfordrande väl.
