”Kassa 19” dansar fram mellan mörker och litteratur

Även Bennetts andra bok ”Kassa 19” är en inre monolog; nu är jaget yngre, uppträder ibland som ett vi, betraktas någon gång utifrån som ”hon”, men i grunden är det samma person vi får följa från barndom till slutet på 20-åren. Inte kronologiskt, utan som minnet brukar bete sig: skuttande från scen till scen.

Det börjar i biblioteket, varifrån ”vi” bär hem travar med böcker som inte alltid blir lästa, först när jaget blir äldre och hittat en ensam plats i gräset bakom huset kan hon försjunka helt. Litteraturen blir konstanten i hennes liv, och jag tror inte jag har läst någon roman om en läsande och skrivande människa som radat upp så många böcker på sidorna, oftast utan att säga något mer om dem än just titlarna.

Hon går i skolan och har tråkigt på lektionerna, börjar i smyg rita ett ansikte längst bak i matteboken. Vem som helst kan känna igen sig, men det är Bennetts stil som gör trivialiteterna till äventyr där handen och pennan lever sitt eget vilda liv: ”Den uppvarvade handen skickade iväg kulspetsen över pappret i en vågig linje som flög ut i yviga slingor” och de snäva spiralerna blir ett slags stålull som utplånar ansiktet ”som var så pinsamt fel därunder”.

Men handen lugnar sig och börjar forma ord i stället, början på en berättelse, hon hittar sitt konstnärliga uttryck. Men först massor av böcker, kvinnliga författare hon kan identifiera sig med och vita mäns böcker hon inte alls känner igen sig i. Det vill hon inte heller, hon vill upptäcka det okända, resa med dem till aldrig skådade länder – till Florens och ett rum med utsikt!

Och plötsligt nöjer hon sig inte med att minnas titlar utan dyker in i Forsters roman ”Ett rum med utsikt” och blir en av gestalterna, fantiserar sig ett liv som Lucy Honeychurch, tills den äldre ogifta Charlotte Bartlett framstår som så mycket mer intressant. Hon och vi åldras med favoritböckerna, varje omläsning förändrar oss och världen.

I tjugoårsåldern har hon kommit in på universitetet och börjar skriva om en man hon kallar Tarquinius Superbus. Han har råd att betala för status och köper ett helt bibliotek, men upptäcker att alla boksidorna är tomma bortsett från en enda sida med en mening som innehåller allt! Han börjar leta som efter en nål i en hel hölada. Större tilltro till litteraturens makt är svår att hitta, ”när vi vänder blad föds vi på nytt”, vi läser för att bli levande och skriver för att skapa liv.

Och vilket liv! Fullt av härlig oreda, mormors lägenhet bågnar av osorterad bråte – och en prydlig samling fotoböcker om bestialiska viktorianska mord. Berättaren lever själv i ouppackade lådor efter många flyttar och ser varor flyta fram på bandet i kassa 19 där hon sommarjobbar. Världens frestande mångfald finns tätt intill den gråaste vardag. Som när den första mensen överraskar med en lysande röd färg – tänk om man vågade ta med sig bindan till parfymeriet och fråga efter en liknande läppstiftsnyans!

Det är högt tempo, ändå hinner ”vi” med många omtag, upprepningar, bildkaskader, luftsprång och underbara utvikningar från ämnet. De tyska filosofer som rumskamraten på litteraturkursen har i bokhyllan, Horkheimer, Adorno och Habermas, läser hon inte, men tycker om att bläddra i dem, ”se alla de långa tyska orden uppradade, de påminde om skogen, som om varje enskilt ord var ett högt barrträd, alla stod tätt sammanpackade och andades ut kall luft”.

Hirngespinst är ett sådant ord som får stå där oöversatt, så att vi läsare är på samma ögonhöjd som författaren. Och Carl Johan Lind, som även översatte ”Damm”, har här än en gång omvandlat engelskan, det språk som är så svårt att göra svenska av, till en lekfull, smidig och vacker språkdräkt.

Där finns också allvar, psykisk sjukdom i familjen, en pojkvän som skriver poesi och vill skydda henne från poeter med en omsorg som liknar förtryck. Anne Sexton och Sylvia Plath får hon inte läsa, han ger henne deras böcker men tar genast tillbaka dem. Men hon vill inte ha dikter av kvinnor som tar sina liv, hon tror nog att hon kommer att göra det själv en dag och vill då att det ska vara hennes egen idé.

Sådana blytunga utsagor glider förbi maskerade till lätta lustigheter, men låt er inte luras, ”nej, nej nej”, detta är en bok som dansar fram över ett mörker, en bok om ensamhet och hur den befolkas med andras och egna ord.