Kamp för att överleva i spännande framtidsskildring för unga
Den svarta staden
Text: Stina Nilsson
Förlag: Bonnier Carlsen
I ”Den svarta staden” får vi fortsätta följa kampen i en framtidsdystopi där systrarna Liv och Frida vandrar genom en svart och ödelagd natur för att söka sig mot ön i havet, där det kanske går att leva.
De möter Jeri och Hani som också är på flykt från ödeläggelsen. Fast pojkarnas mål är en hägrande huvudstad där livet är bättre. Men Liv och Frida har fått lära sig att stora städer är livsfarliga och mellan barnen pågår en kamp mellan att hålla ihop, slå följe eller gå skilda vägar. Det gemensamma målet är att överleva, men hur hålla ihop när slutmålet inte är gemensamt?
Det är bokstavligt talat en ständig kamp om livet. Vattnet är smutsigt, maten är nästan helt slut och oron för den farliga sjukdomen är ständigt närvarande. Boken beskrivs som en uppföljare till debuten ”Det svarta regnet” och jag vågar påstå att man behöver ha läst den för att förstå hela berättelsen, även om den är spännande i sig.
De kämpar för att hjälpas åt, men det är lättare sagt än gjort när magen värker av hunger, törsten är outhärdlig och man tvivlar på att målen för deras vandring och kamp kanske inte ens finns. Kanske är allt över och slutet redan är här…
”Det visar sig att platsen är ett övergivet tivoli och Rune, som gubben heter, är den enda överlevande. Få platser har en sådan särskild skräckaura över sig som övergivna festplatser.”
De hamnar på ett konstigt ställe med en gammal gubbe som är klädd i en trasig trollkarlskostym. Det visar sig att platsen är ett övergivet tivoli och Rune, som gubben heter, är den enda överlevande. Få platser har en sådan särskild skräckaura över sig som övergivna festplatser. Vinda skyltar vittnar om allt roligt som fanns där förr, sockervadd och karuseller, grinande skelett i plast och därtill verkliga kvarlevor av människor som blev sjuka. Rune är förtegen om det förflutna men till slut berättar han:
”Det är som en saga som inte borde berättas. De gamla smittades först, sen spred det sig till de vuxna. De unga och starka gav sig av så fort de kunde. Och vi andra… De som inte kunde resa var rädda att föra smittan vidare eller skada nån när sjukdomen blev som värst så de låste in sig i lagerhuset. Jag hörde dem ropa på nätterna, tills allt en dag var tyst.”
Den gamla världen ter sig som ett svunnet utopia och utsikterna om en ny bättre värld ter sig som ytterst minimal:
”Allt du nånsin har läst är bara sagor. Världen i böckerna finns inte längre. Fattar du inte det? Den gamla världen är borta, och detta är vad som finns kvar.”
Men något kommer att fortsätta, boken slutar med en ruskig cliffhanger till en möjlig tredje bok.
Stina Nilsson
Stina Nilsson är född 1990 i Borås och bor sedan 2019 i Danmark där hon är verksam som översättare. Hon har tidigare studerat film och debutromanen ”Det svarta regnet” var ursprungligen ett kortfilmsmanus.