Kalle Linds bok om Hasse & Tage blir sönderpratad och spretig

”Åh, vad jag saknar Hasse & Tage” har undertecknad suckat bra många gånger under de snart 40 år som gått sedan deras sista gemensamma ”revy”. Lika ofta har jag frågat ”Vad skulle inte Hasse & Tage kunnat göra av det där?” om jag velat få någon dräpande och rolig replik kring samhällets misslyckanden. Tage dog 1985. Hasse 2017. Utan dem …något fattas oss.

När Hasse & Tage regerade Sveriges nöjesliv på 60- och 70-talet var de inte bara revykungar och filmdominanter, de var den svenska humorns utgångspunkt. De var regenter i flamsigheter men samtidigt en självklar del i den brännande samhällsdebatten.

Vi som växte upp på 70-talet, för oss är Hasse & Tage en del av vårt blodomlopp. Inte minst mitt. Därför döptes också våra två katter efter dem så sent som i fjol.

Jag var ju egentligen alldeles för ung för deras radioshow ”Mosebacke monarki”, men satt och kopierade skämten och skrattade gott. Sedan dess följde mig herrarna Hasse och Tage hela vägen tills Tages död förstörde allt. Men mycket finns kvar – Lindemännens glurpanden, de fantastiska texterna Tage gav till Monica Z, den politiska humorn som drog ner byxorna på både borgare och sossar, liksom det underbart ekivoka. Som Hasses limerickar från ”Svea hund”.

Kalle Lind borde haft en sån person bredvid sig när han skrev sin nyutkomna biografi ”Hasse & Tage – humorparet som retade Sverige”. I alla fall om det varit en rödpenna. För även om Kalle Lind i den omfångsrika boken excellerar i kunskap kring sin uppväxts hjältar (han skulle slå vem som helst med råge i ämnet i ”Kvitt eller dubbelt”) är det svårt att följa med i alla hans spretiga, alltför detaljrika utflykter.

Att lyssna på tv- och radiomannen Kalle Lind i radioprogram och poddar som ”Snedtänkt” är ofta en ynnest. Att höra honom från scen är likaså en njutning där hans lätt förvridna, studentikosa, frimärkssamlande och lågmälda humor kommer till sin rätt och blir finurlig och lärorik.

Vår främsta Hasse&Tage-ambassadör har tidigare skrivit om Alfredsons inte så lätta liv, och han åker runt landet med ett musikaliskt Tage-program. Men när han nu, efter säkert många decenniers längtan, får ta sig an Hasse & Tage i bokform blir det väl mycket av det goda. Det är som ett barn som ska äta en lockande godisbit, men när den där marshmallowen väl är i munnen växer och växer den löddrande biten okontrollerat.

Den underhållande Kalle Lind-tonen fungerar inte alltid i tryckt form. De nästan 400 sidorna är så detaljstinna att tid och rum börjar dra åt alla håll. Kopplingar, referenser och paralleller — tjogtals — som inte alla gånger känns tillföra berättelsen något, väller ut mot oss. Om en redaktör hade fått gå fram med en rödpenna hade vi säkert kunnat få den där ultimata biografin, som berättat för en yngre generation om våra stora idoler och vad i genialiteten låg, istället för en sönderpratad historieskrivning.

Visst lär jag mig en hel del – som när Lind exempelvis excellent och tydligt visar hur de påverkats av brittiska komeditraditionen. Ändå är detta knappast ”den ultimata Hasse & Tage-boken” eftersom den är lika fylld av Kalle Lind, som ständigt refererar till sig själv och sin egen utveckling i Hasse & Tage-nörderi, och gärna vill debattera – ofta mot väderkvarnar. För det är mindre exakt och mer generaliserande när han uppsöker Hasse & Tages kritiker. Uppvuxen inom svensk teater på 70-talet, som jag är, kan jag definitivt säga att vördnaden för Hasse & Tage var extremt stor hos 99 procent av de svenska teaterarbetarna i min omgivning. Hos Lind framstår det som om de stod i evig konflikt gentemot en yngre scengeneration. Skulle inte den ”progressiva teatern” insett vad Hasse & Tage betytt för dem?

Å andra sidan är det lika befängt att säga att ”allt det som kan hittas hos den samhällskritiska sextio- och sjuttiotalsteatern finns redan i ’Gula hund’”. Ingen förnekar påverkan, men här liksom på andra ställen, försöker Kalle Lind knyta knutar som ingen bett om, för att sedan övertyga sig själv om att han kan knyta upp dem.

Även om det är både relevant och viktigt att han sätter in varje nummer i ett större perspektiv, och förklarar det samhälle Hasse & Tage verkade i, så är det nästan först i det korta slutkapitlet, med Tages död, som förmedlingen blir allvarlig och saknaden verkligen känns. Det är ju närmast omöjligt att förklara det roliga i ett humornummer, än mindre försöka redovisa det. Det gör Kalle Lind lite för ofta, vilket torkar ut skämten istället för att ge nytt liv åt dem. Är detta en vilja att berätta för oss som kan vår Hasse och Tage, eller en generation som aldrig fick uppleva dem? Frågan kommer till slut: För vem är boken skriven?