GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Joshua Oppenheimer: "Vi måste skildra mördarna"

Verk som låter förövare komma till tals riskerar att väcka vrede, men de är vår enda väg framåt, säger Joshua Oppenheimer. Regissören bakom "The act of killing" uppmanar alla att våga spegla sig i förövaren.
Kultur • Publicerad onsdag 18:08
"The act of killing" visades utanför de stora biograferna för att undvika att filmen förbjöds av staten. Bilden är från en visning i Indonesiens huvudstad Jakarta, 2013.
"The act of killing" visades utanför de stora biograferna för att undvika att filmen förbjöds av staten. Bilden är från en visning i Indonesiens huvudstad Jakarta, 2013.Foto: Tatan Syuflana/AP/TT
Artikelserie

Krigsvittnet

Konstnärer, författare och filmare ger krigsskildringar komplexitet och djup. I sommar riktar vi ljuset mot några av dessa verk och deras upphovspersoner.

Under folkmordet i Indonesien 1965-1966 dödades uppemot en miljon människor, anklagade för att vara kommunister. 40 år senare, när regissören Joshua Oppenheimer började filma det som skulle bli dokumentären "The act of killing", firades de delaktiga i massakern fortfarande som hjältar.

På plats i Indonesien intervjuade Joshua Oppenheimer varenda gärningsman han kunde hitta, driven av ett slags inre tvång.

– Jag visste att det inte fanns några andra bevis än vad de här åldrande männen kunde berätta för mig, de var de enda vittnena. Alla som kom i deras väg blev mördade och kan inte berätta för oss vad som hände, säger Oppenheimer.

I dokumentären "The act of killing" närmar han sig gärningsmännens vittnesmål genom att låta dem iscensätta sina handlingar i valfri filmgenre. Resultatet blir en surrealistisk blandning av detaljerade beskrivningar av verkliga mord och Hollywoodfilmversioner av desamma, där gärningsmännen ömsom spelar offer och ömsom förövare.

En kort tid efter att Oppenheimer påbörjat sitt arbete med filmen började foton inifrån fängelset Abu Ghraib i Irak att cirkulera. Oppenheimer såg bilder på den leende amerikanska soldaten Lynndie England med en naken fånge i koppel, och kände igen den bekymmerslösa och närmast stolta attityd han mötte hos gärningsmännen i Indonesien.

– Jag insåg efter hand att deras skryt över hur många människor de mördat både var en konsekvens av samhällets syn på det de gjort, men också ett sätt att övertyga sig själva om att deras fruktansvärda handlingar var heroiska.

"Min största stolthet är att jag har varit del av en film som har bidragit till verklig förändring. Min största sorg är att jag fortfarande inte kan återvända till Indonesien på grund av regelbundna hot från militären i landet", säger Joshua Oppenheimer.
"Min största stolthet är att jag har varit del av en film som har bidragit till verklig förändring. Min största sorg är att jag fortfarande inte kan återvända till Indonesien på grund av regelbundna hot från militären i landet", säger Joshua Oppenheimer.Foto: Daniel Bergeron /TT

"The act of killing" är inte i första hand ett försök att ta reda på vad som verkligen hände. Joshua Oppenheimers lojalitet är riktad gentemot nuet. Genom att närma sig ofattbara handlingar via förövarnas vittnesmål vill han ställa diagnos på vår samtid.

– Vi kan inte förstå dödandet enbart genom att prata med överlevare. Vi måste skildra mördarna, det är bara de som kan berätta för oss varför människor gör sådana här saker, hur de går till väga och hur de lyckas leva med sig själva efteråt. Först då kan vi börja forma ett samhälle där handlingar som de här är otänkbara i framtiden.

Dokumentären "The act of killing" har bidragit till att medier i Indonesien inte längre beskriver det folkmord som ägde rum på 60-talet som ett hjältedåd.
Dokumentären "The act of killing" har bidragit till att medier i Indonesien inte längre beskriver det folkmord som ägde rum på 60-talet som ett hjältedåd.Foto: Final Cut

Frågan vi ska ställa oss är inte vilka monster som kan begå ofattbara grymheter som de i Indonesien, enligt Oppenheimer. Det vi behöver ta reda på är vad som kan förmå en människa att begå monstruösa handlingar. Att undvika att skildra förövare av rädsla för att mänskliggöra dem är otänkbart, närapå omoraliskt, menar han.

– Vi lever i ett samhälle där vi gör allt vi kan för att undvika att se det mänskliga hos förövaren och det hindrar oss från att se vår potential att själva bli förövare. Under vilka omständigheter hade vi gjort samma sak?

Samtidigt understryker Oppenheimer det ansvar som vilar på filmare och konstnärer som låter gärningsmän komma till tals. Under de åtta år som han arbetade med "The act of killing" kom han nära några av filmens huvudpersoner. För att inte förlora sin riktning och bli manipulerad behövde han hela tiden påminna sig om de oerhörda brott de hade begått.

– Vi får aldrig riskera att förklaringar till det som hände blir till ett rättfärdigande av förövarnas handlingar.

Fakta

Förövares vittnesmål i film och litteratur

"Massaker" – Tysk dokumentär från 2005 av Monika Borgmann, Lokman Slim och Hermann Theissen. Sex män som deltog i massmorden i flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon, 1982, vittnar om sina handlingar.

"Standard operating procedure" – I Errol Morris dokumentär från 2008 varvas intervjuer med soldater som tjänstgjorde i Irak med fotografier av övergreppen i fängelset Abu Ghraib.

"The act of killing" – Dokumentär från 2012 av Joshua Oppenheimer där bödlarna från folkmordet i Indonesien uppmanas att dramatisera sina handlingar.

"Förövare" – Svensk kortdokumentär av Ewa Cederstam från 2016. Filmen är en skildring av, och ett försök att förstå, män som sitter dömda för våldtäkt.

"På andra sidan förlåtelsen: En sann historia" – Isländska Thordis Elva skrev en bok tillsammans med sin våldtäktsman, Tom Stranger, 2018.

Läs de tidigare delarna:

Erika Walukiewicz
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.