Inlevelseförmåga i orkanformat
Orkansäsong
Författare: Fernanda Melchor
Förlag: Tranan
Översättning: Hanna Nordenhök
I centrum för Fernanda Melchors roman ”Orkansäsong” står gestalten Häxan, till hälften man och till hälften kvinna och med rykte om att besitta övernaturliga krafter. Dessutom kan den fiktiva mexikanska orten, den lilla fattiga byn La Matosa, där allting utspelar sig sägas utgöra en huvudperson i sig, ungefär som Macondo i Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet”. Och det är för övrigt mordet på Häxan – en schamanartad centralgestalt i byn – som blåser igång hela skildringen.
Hen kommer alltså aldrig själv till tals men skildras utifrån genom åtta kapitel med olika berättarperspektiv. Genom dessa får vi ta del av olika invånares återgivanden av omständigheterna kring mordet och ges samtidigt en alltmer fullödig bild av det lilla samhälle i vilket Häxan utgjorde ett nav.
Det var till Häxan man gick för att hjälp i svåra situationer, såsom att göra sig av med en oönskad graviditet, eller bara för att bli hög och festa. Likaväl som att hjälpa sades hen å andra sidan kunna utfärda fruktansvärda förbannelser. Man får nästan intryck av någon som till hälften är människa och till hälften en gestalt ur ett karnevalståg. Karnevalen ifråga kommer dock till ett högst konkret, och synnerligen brutalt, slut. Detta efter att det hos ett par unga män blossat upp en idé om att Häxan skulle besitta gömda rikedomar därhemma i huset, väl värda att mörda för.
Genom det sinnrika greppet att växla berättarperspektiv i återgivandet av samma händelser tvingas man som läsare acceptera att sanningen hela tiden vinklas utifrån den som uttalar den. Den verkliga skulden kastas fram och åter mellan de inblandade, när man nu inte bekvämt nog låter den landa hos Häxan själv.
Utan att kunna jämföra med originalet vågar jag påstå att Hanna Nordenhök har gjort ett formidabelt arbete som översättare. Ingenstans stoppas det intensiva ordflödet upp av någon dissonans. Stilmässigt är det alltså inte osökt att komma att tänka på en författare som Gabriel García Márquez eller rent av påminna sig den koleriska prosan hos Thomas Bernhard.
Hos Fernanda Melchor finns dock ett helt annat inslag av brutal socialrealism. Det är svettigt, stinkande och ett ständigt bruk av såväl kön som könsord. Misogyni, homofobi och patriarkalt förtryck ligger som ett lock över allas liv och desperationen gör att karaktärerna i boken struntar blankt i att de trots allt bara är just detta: fiktiva romanfigurer. Tvärtom gör Fernanda Melchors författarkonst att de känns precis lika påträngande verkliga som den verklighet de är inspirerade av. Eller snarare: än mer verkliga. Fiktionen lägger grund för att författaren kan tillåta sig gå in i deras psyken och skildra dem inifrån på ett så febrigt inkännande vis att det svårligen låter sig avfärdas. Det är ungefär som att försöka stå stilla framför en orkan.
