Hjorth och Rosenfeldt kan konsten att skapa en bladvändare
Som man sår
Författare: Hjorth & Rosenfeldt
Förlag: Norstedts
Slutet är nära för Michael Hjorths och Hans Rosenfeldts skapelseverk om Riksmord och människorna i och kring denna utredningssektion inom polisen. ”Som man sår” är den sjunde och näst sista boken i serien. Pusselbitarna, de som gäckat oss tidigare, börjar falla på plats. Helheten tar sakta form. Men först lite om ramverket kring detta avsnitt i dramat.
Tre år har gått sedan sist. Vanja Lithner har tagit över rollen som chef för Riksmord. Hon har efterträtt Torkel som mer eller mindre har fått sparken och förlorat sig själv i alkoholdimmorna, en effekt av hans hustrus död.
Psykologen Sebastian Bergman är också bortkopplad. Han mår till skillnad från Torkel bättre än på mycket länge. Kontakten med barnbarnet Amanda är ljuset i tillvaron, liksom förhållandet med Ursula. Men på nätterna spökar fortfarande tragedin i tsunamin.
Billy väntar tvillingar med sin My och det kommande livet som familjefar är både lockande och skrämmande. Hans hemliga drifter pockar på ibland, trots att han försöker trycka ner dem.
I Karlshamn härjar en prickskytt, som till synes slumpmässigt mördar unga och gamla, kvinnor och män. Skytten håller staden i skräck och Riksmord kallas dit. Vi får snart följa med på en katt-och-råttalek genom södra Sverige, i jakten på det unga par som är ute efter att hämnas oförrätter i det förflutna.
En dramatisk och nervkittlande färd, som man undrar kan hålla genom en hel bok. Det behöver den emellertid inte göra eftersom berättelsen halvvägs byter fokus. Och blir än mer nagelbitande när de inre spänningarna i utredningsgruppen blottläggs. Kan Billy hålla drifterna i schack? Hur långt kan han gå för att inte bli avslöjad? Och kan Sebastian behålla sin inre frid, eller kommer demonerna att rida honom igen? Kan han behålla den enda kvinna som vill ha honom?
”De kan hantverket minst lika bra som de andra av landets bästa deckarförfattare.”
Det har funnits tillfällen under åren när jag tyckt att paret Hjorth-Rosenfeldt ägnat sig för mycket åt publikfriande effekter på bekostnad av den psykologiska spänningen. Men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av den dramatiska skicklighet dessa två besitter. De kan hantverket minst lika bra som de andra av landets bästa deckarförfattare. Det är spännande från första början, en spänning som bara eskalerar.
Slutet vänder dessutom lite upp och ner på de händelser som förespeglats oss i de tidigare böckerna. Mycket skickligt och som gör att bok nummer åtta blir ett måste. Vilket naturligtvis Hjorth och Rosenfeldt kalkylerat med.
