Helena Bergström: "Det fanns inget kön"

Feel-good-sagan "Dancing queens" handlar om Dylan som får jobb på en dragshow-klubb och klär ut sig till en kille, som uppträder i kvinnokläder.

Precis som i sina två senaste filmer, "En underbar jävla jul" och "Vilken jävla cirkus", har regissören Helena Bergström fortsatt att utforska normer och kön – med humor och spektakulära miljöer.

– Vi har så vattentäta skott i vårt samhälle, men i grunden är vi ju alla människor. Jag har alltid varit fascinerad av dragshow-världen just för att den leker med och luckrar upp kön. Då eggades jag av den här storyn, det är som "Victor/Victoria" och "Trettondagsafton", som jag har spelat, säger Helena Bergström i ett Zoom-fönster.

I ett annat Zoom-fönster sitter dottern Molly Nutley, som spelar Dylan, en ung tjej med drömmar om att bli dansare.

– Man får följa med Dylan in i den här världen. Och precis som hon så har jag lärt mig längs vägen. Vi har haft folk från drag-kulturen med i vartenda steg, från dansen till smink och kläder. Det är ett otroligt ansvar att ta sig an det här ämnet eftersom det i grund och botten handlar om en kamp, säger Molly Nutley.

Att utforska sin inre man har varit spännande, tycker hon.

– Jag har använt mig av klichéerna av vad en kille är. Men jag har väldigt mycket man i mig också, det är ganska flytande.

TT: På vilket sätt märks det?

– Till exempel i dansträningen skulle man hitta det feminina i sig och det tyckte jag var det svåraste. Det har mycket med självförtroende att göra, att vara hundra procent feminin eller hundra procent maskulin. Jag kände att jag är en mix av båda, säger hon och fortsätter:

– När jag skulle spela kille så var det kul att få ha det där supersjälvförtroendet som jag har sett hos många manliga kollegor. De säger vad de säger, liksom "ta det eller slipp". Medan jag som kvinna ofta känner att jag måste ursäkta mina åsikter. Det har jag tagit med mig från det här: "men gud, Molly, varför ska du hålla på och ursäkta dig så mycket?".

Helena Bergström plockar upp tankebanan och lägger till att det har varit befriande att arbeta i en miljö och i en ensemble där gränserna har varit "lite utsuddade".

– Jag som har varit så engagerad i metoo, och fortfarande är, måste ändå förhålla mig till att vara en "kvinnlig regissör". Men under den här inspelningen så fanns inte kön. Man behövde aldrig tänka på vem som var kille eller tjej, vi var bara människor som ville berätta en historia.

Helena Bergström tycker att metoo visade vilket enormt behov det fanns av att prata om de här ämnena. Men att det, precis när det hände, kändes som att öppna Pandoras ask.

– Det var lite out of control. En stor frigörelse men också så omtumlande. Jag var ju nära vän med Benny Fredriksson till exempel (Kulturhuset Stadsteaterns före detta vd, reds anm). Allt var väldigt rörigt, säger hon.

Att börja jobba med frågorna i form av föreställningen "No more fucks to give" med Mia Skäringer, blev ett sätt att hantera situationen.

– Det var skönt att få ett kreativt utlopp. Den resan visade tydligt att det finns ett sådant enormt behov av att vädra de här frågorna, säger Helena Bergström.

Att arbeta ihop med dottern Molly igen beskriver hon som en stor trygghet och en helt naturlig sak att göra efter alla år av jobb med maken Colin Nutley.

– Det är inte konstigt för mig att skilja på yrkesperson och privatperson. Och när jag jobbar med henne vet jag hur långt jag kan driva spelet, för jag känner igen mig i det, säger hon och ler.

För Molly Nutleys del känns det som att jobba med vilken regissör som helst, även om det är "superlyxigt" att kunna prata eventuella problem med sin mamma på lunchen.

– Sedan har jag mina inre spöken: "tänk om folk tror att jag inte jobbar lika hårt eller inte förtjänar att vara med här". Men jag har landat i att om jag får ett erbjudande om att jobba med min mamma så kommer jag inte att tacka nej till det. Jag älskar att jobba med henne.