Gyllene Fjädern-pristagaren: ”När något bränner eller ömmar vet jag att jag hamnat rätt”

När Barometern-OT ringde upp Ingela Ihrman för att meddela att hon tilldelas årets Gyllene fjäder blev hon mycket överraskad.

– Ja, jag blev jätteglad och förvånad! Jag har inte bott i Kalmar på länge men nu är det som att jag nästan börjat pendla tillbaka hit. Jag dras mer och mer till både Kalmar och Öland.

Egentligen skulle hon aldrig ha blivit konstnär. På gymnasiet gick hon naturvetenskaplig linje, hon var en högt presterande elev och när hon efter studenten sökte sig till en ettårig textil- och modeutbildning på Stenebyskolan i Dalsland var det mest som en kul grej. Det skulle bli ett sabbatsår, ett andrum med tid att landa i vilken universitetsutbildning hon skulle ta sig an. Men saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig.

– När jag gick där hade jag en jättefin handledare som puffade mig mot konsten. Det jag gjorde var inte riktigt design eller mode, jag var snarare intresserad av kroppen och upplevelsen av att vara i en kropp samt hur kläder kan förstärka den.

Sporrad av handledarens uppmuntran tog hon sig vidare till Gerlesborgsskolan i Bohuslän, där hon lade två år på att försöka ta reda på om det där med konst verkligen var något för henne. Det visade sig vara det.

– Som ung var jag intresserad av att göra någonting som var svårt. Om något var svårt var det meningsfullt. På Gerlesborg var konsten oändligt utmanande, öppen och avancerad och jag tyckte att det kändes ännu svårare än fysik. Jag var ganska trött på min egen prestationsångest och på att försöka vara duktig i skolan. Konsten blev ett sätt att kunna vara sann mot mig själv.

I dag arbetar hon med många olika tekniker och uttrycksformer – allt från text och skulptur till video och performance. I hennes bildspråk återkommer ofta naturen i olika skepnader – ibland som en padda, ibland som en skör blomma och ibland som ett landskap.

– Jag tänker att det är väldigt mänskligt att vända sig till växter och djur för att förstå sig själv. Sedan är de också någonting i sin egen rätt. Att stå öga mot öga med en hare eller att möta ett sjögräs och fråga ”vem är du och vem är jag?”, jag har dragits till det. Det har bara blivit så. Kanske för att det stundtals känts komplicerat med mänskliga sammanhang, då har jag haft det här som en annan samvaro.

De teman hon utforskar kretsar ofta kring just det sociala spel som vi människor ägnar oss åt. Tankar kring självständighet, ensamhet och en längtan efter samhörighet genomsyrar stora delar av hennes konstnärliga praktik.

– Jag är intresserad av starka känslor i vardagen – det svåra och underbara med relationer. Konst kan göra att vi öppnar oss för varandra, det finns något socialt i det som hela tiden förbryllar mig. Det är väldigt avancerat, det sociala. Det är typ magi. Det har aldrig varit självklart för mig. Genom konsten kan jag ställa frågor och förskjuta olika föreställningar och normer. Min konst öppnar för queera möjligheter.

De teman och frågor hon arbetar med i sin konst utgår helt och fullt från henne själv.

– Jag jobbar med det jag behöver undersöka. När något bränner eller ömmar vet jag att jag hamnat rätt. Det är där jag behöver vara. Allt handlar om att hitta fram till det, och att se det omkring sig.

I sina performance- och videoverk är hon ofta utklädd i kostymer hon gjort själv, föreställandes djur eller växter av olika slag. Det är ett arbetssätt som växte fram redan under hennes tid på Gerlesborgsskolan i mitten av 00-talet.

– Det hände väldigt mycket med mig när jag testade att göra så. Jag vet inte riktigt vad och varför, men när man har på sig en kostym kan man vara både synlig och osynlig samtidigt. Jag har behövt det. Jag är en blyg person som inte gärna ställer mig i centrum men jag har ändå någonting på hjärtat – jag vill berätta något och bli sedd. När någon har på sig en kostym, vad är det egentligen man ser? Är det ett konstverk, en människa eller ett djur? Vem är det som tittar ut från kostymen och vem är det som tittar på den? Det är situationerna som skapas i den stunden som jag är intresserad av.

Trots allvarliga frågeställningar tar hon ofta hjälp av humorn i sitt konstnärliga arbete.

– Humor är fantastiskt. Ibland kan jag känna att humor inte tas på allvar, att vissa tror att något som är roligt inte kan vara seriöst. Det håller jag inte med om. Humor är djupt mänskligt och också ett sätt att hålla kvar en betraktare.

Ingela Ihrmans verk har visats inte bara i Sverige utan också på flera andra platser ute i världen. I Kalmar finns några av hennes videoinstallationer att se på Linnéuniversitetet, och hon gör regelbundet såväl performances som offentliga installationer runtom i landet. "Kortedalakrokodilen” i Göteborg, ”Jättenäckrosen” i Hökarängen söder om Stockholm samt ”Äntligen semester” på hälsocentralen Gripen i Oskarshamn är bara några exempel på verk som allmänheten kan ta del av.

Så, vad händer härnäst? I början av 2022 ska hon ställa ut i skånska Åstorp tillsammans med en annan Kalmarkonstnär, Frida Peterson. De har arbetat med projektet sedan i april då de tillbringade en månad på orten i syfte att utforska kommunen som spelplats. Ingela Ihrman kommer även att medverka vid en utställning i Ryssland under året, samt jobba en del i Norge. Innan pandemin slog till var hon ständigt på resande fot, men nu har hon blivit tvungen att ställa om och slå av på takten.

– Det var nog välbehövligt, för så som jag levde var ohållbart. Jag har haft att göra ändå.