Grundlig och personlig biografi över feministikonen Tikkanen
Borde hålla käft – en bok om Märta Tikkanen
Författare: Johanna Holmström
Förlag: Norstedts
Aldrig mer vill jag recensera en bok! Det är min initiala impuls en bit in i Johanna Holmströms rika biografi över Märta Tikkanen. Jag är medveten om att det låter vulgärt och förenklat, det är det väl också, men jag förtvivlar över mängden energi och tid och ångest Tikkanen lägger på att läsa och känna in och låta sig påverkas av olika litteraturkritiker. Lyssna för guds skull inte på såna som mig.
Några decennier senare blir det också så kejsaren-har-ju-inga-byxor-på-sig-tydligt hur kritiken, liksom alla andra idé- och åsiktsdrivna system, är offer för sina egna trender och strömningar.
Det finns en procentsiffra kring hur mycket vi är individer och hur mycket av allt vi väljer och känner som helt enkelt är en produkt av tiden vi råkar leva i. Den är mycket högre än man tror och den är framför allt högre än procenten unik individ du eller jag är.
Jag vill tidsresa tillbaka till 1970-talet och säga åt Märta Tikkanen att koncentrera sig på sig själv, sitt skrivande och sin hälsa, och sluta ge så mycket plats i tanken åt andra människors åsikter om henne, hennes författarskap och livsstil.
”Kanske behöver en del konstnärer olycklig eller åtminstone dramatisk passion i sitt liv för att skapa.”
Det andra jag vill är att Märta, och för den delen andra skrivande kvinnor, ska sluta bry sig så mycket om männen. Det är idel fjantiga, osäkra karlar som ska lirkas med och anpassas till och tas ansvar för hela tiden. Skriv istället! vill jag hojta. Men jag har förstås otur när jag tänker. Min favorit-Tikkanen är ”Två” – scener ur ett konstnärsäktenskap, ”romanen” om hennes stormiga, alkoholindränkta och djupt ojämställda äktenskap med Henrik Tikkanen. Kanske behöver en del konstnärer olycklig eller åtminstone alltid dramatisk passion i sitt liv för att skapa. Kanske är det inte en myt.
Johanna Holmström går igenom alla aspekter av Märta Tikkanens liv, och hon är grundlig. Boken vindlar över intervjuer, brevväxlingar med Birgitta Stenberg och Åsa Moberg, miljöer, barndom, detaljer, svepande tidsdokument… Det är inte bara en biografi och en noggrann genomgång av ett författarskap, utan en redovisning av den litterära världen sådan den såg ut i Finland och delvis Sverige från 70-talet och framåt. Holmström är närvarande, anmäler då och då skepsis, låter sig imponeras och hymlar inte med sina egna tankar och värderingar. Det är mycket förtjänstfullt – det hade varit en sådan ironi med en förment ”objektiv” berättelse om Märta Tikkanens liv.
”Märta Tikkanen själv tycks hyfsat ointresserad av samtida feministiska utmaningar”
Sista kapitlet, Johanna Holmströms egen #metoo-berättelse, tippar över i något annat. Det är en annan berättelse, kanske avstampet till en helt annan bok. Referens till Margaret Atwoods ”Gilead” och en modern feminism under ständig belägring. Jag tror idén är att teckna ett feministiskt framtidsscenario och att bakgrunden är Märta Tikkanens kvinnosakskampande för fyra decennier sedan, men Tikkanen själv tycks hyfsat ointresserad av samtida feministiska utmaningar. Hon borde vara trött. Hon lämnar över stafettpinnen.
