Fredrik Sonck debuterar med somrigt nappdrama
Freja och kråkungen
Text: Fredrik Sonck
Bild: Jenny Lucander
Förlag: Förlaget
Fredrik Soncks debutbok ”Freja och kråkungen” utspelar sig under den känslosamma tiden när allting kretsar kring nappen. Den är bra att ha, till exempel när man blir arg och när främmande tanter ställer dumma frågor på bussen. Men när är det egentligen dags att sluta använda nappen?
Soncks text är varm och ömsint, men den tar också upp problem och konflikter. Mamma mutar med glass. Storasyster skriker och filosoferar. Pappa berättar om djuren för att få Freja att reflektera. Replikerna är bitvis imponerande vassa, men övervägande drivs historien av kompakta beskrivningar frammanade med distanserad berättarröst.
Freja lyssnar och iakttar, funderar och känner efter. Är hon verkligen för stor för nappen? Finns det någon som kan behöva den mer än hon? Svaret finns i en lång, vacker scen framför ett fågelbo.
Illustratören Jenny Lucander fångar sommarlivet med mild färgskala och låter växter och djur ta plats med särpräglade uttryck. De stora vyerna breder dramatiskt ut sig på sidorna, samtidigt som skarpa detaljer poppar upp i förgrunden.
Det är en varm bok, om än något tungt och spretigt konstruerad, Den fridfulla strandmiljön står i total kontrast till Frejas stormiga inre, vilket är väldigt effektfullt. Jag hade bara önskat att Freja själv fått föreslå att nappen skulle lämnas till kråkungen.
