GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Fortsatt mörkt när Niklas Natt och Dag avslutar sitt 1700-talsdrama

Med ”1795” avslutar Niklas Natt och Dag sin noir-trilogi som utspelas i Belmans Stockholm. Men hur står den sig egentligen?
Spänning • Publicerad 2 januari 2022
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Niklas Natt och Dag.
Niklas Natt och Dag.Foto: Thron Ullberg
Spänningsroman

Niklas Natt och Dag: 1795

Förlag: Forum

Överflödets förbannelse var min tanke redan halvvägs in i Niklas Natt och Dags ”1793”, den första delen av vad han kallar sin ”Bellman noir”, och som kom ut 2017. Myllret av protagonister och bipersoner i kombination med en, i mitt tycke, alltför stor vurm för att stoltsera med kunskaper om ”hur det faktiskt gick till” på Bellmans tid gjorde mig alldeles nervös och jag förmådde knappt läsa klart romanen. Kanske förklaras det något voluminösa, för att uttrycka det milt, av Natt och Dags börd. Den adelssläkt han är sprungen ur har anor från 1200-talet och hans anförvanter har varit delaktiga i ett otal historiska skeenden hämtade ur de svenska annalerna. Möjligen att trycket av detta gjorde honom nödgad att gå så grundligt till väga med den tidsepok han valt att göra till sin att vi i stället för fiktion fick ett dokumentärreportage á la Ludvig Nordströms ”Lort-Sverige”, fast 200 år tidigare. Ja, jag vet inte, men för mig drunknade romanläsarlusten i allt det ”faktiska”. I all smuts. I all misär. I allt våld. Nu har väl jag sannolikt fel: ”1793” och uppföljaren ”1794” har sålt miljonupplagor världen över och belönats med litterära priser av allehanda slag; å andra sidan behöver ju inte majoriteten alltid ha rätt.

I den nu föreliggande, och avslutande delen, ”1795” ska författaren så knyta ihop säcken och trådarna tvinnas samman. Och det går väl så där. Författarens trål har rivit med sig så mycket bottenslam att när fiskarna ska särskiljas från skrapet blir det både långsamt och omständligt. Det faktum att man i inledningen av ”1795” får en personförteckning som upptar 22 namn, och det är bara huvudaktörerna, antyder förstås att det är ett intrikat uppdrag författaren åtagit sig, och en mycket komplex uppgift som läsarens ställs inför i sin ambition att försöka hänga med i alla turer fram mot finale grande.

”Författarens trål har rivit med sig så mycket bottenslam att när fiskarna ska särskiljas från skrapet blir det både långsamt och omständligt.”

Karl Ove Knausgård skriver någonstans i ”Min kamp”, minns inte exakt var, att vår syn på det ”mörka” 1600-talet, med allt dess krigande och farsoter, inte får grumla vår blick så till den grad att vi glömmer av att århundradet också frambringade tre av mänsklighetens största genier: Shakespeare, Newton och Rembrandt.

Det finns förstås en del gott att säga om ”1795” och syskonromanerna. Researcharbetet är värt beundran och språkligt sett får väl det här betraktas närmast som en fullträff, men Niklas Natt och Dag pressar sitt material alltför hårt.

Det måste väl ha funnits dagar med solsken även på Bellmans tid?

Jaså, inte!

Per-Axel SvenssonSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.