GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Finneas ”Optimist” är snygg, men lätt att glömma

Stjärnproducenten Finneas O’Connell skriver fantastiska låtar till andra artister, men hans debutskiva är inte alls så bra som den borde vara.
Skivrecension • Publicerad 21 oktober 2021
Finneas O'Connell.
Finneas O'Connell.
Foto: Rebecca Cabage
Pop

Finneas

Album: Optimist

Skivbolag: Universal

Mina förväntningar var skyhöga inför att Finneas släpper sitt första album. Denna 24-åring som fick en Grammy för bästa musikproducent när han var 22 år. Då var det för hans syster popundret Billie Eilish debutalbum, som syskonen gjorde ihop i Finneas sovrum. Albumet var den häftiga skivan ”When we all fall asleep, where do we go?” och det skakade om popvärlden med sin vackra, gotiska pop inspirerad av sömnparalys och vann totalt åtta Grammys det året.

Sedan detta otroliga genombrott har Finneas skrivit hits till bland andra Justin Bieber, Tove Lo och Girl in Red.

Som sagt, höga förväntningar.

Och ”Optimist” lever inte upp till dom. Det visar sig att när Finneas O’Connell från Los Angeles skriver musik till sig själv, så är det betydligt mindre originellt och experimentellt. Det låter lite som Coldplay cirka 2014 blandat med John Legend. Det är alltså mer än godkänd popmusik som presenteras på Finneas debutskiva. Men det är inte bra nog, inte exotiskt nog för att komma från honom. Frustrationen är total. Jag trodde det skulle växa fram ljudbilder byggda av viskningar och glitchar, och att vi skulle höra smarta effekter som Billes ”Bad guy” där han samplat ljudet från ett trafikljus. Istället är det fina, men vanliga, pianoballader blandat med snygg, men lättglömd, radiopop.

Besvikelsen till trots, så är han ett musikgeni. Han spelar nästan alla instrument som hörs på skivan och har producerat och skapat allt från start till slut. Det är tidlös, klassisk pop med varma melodier och smarta, berörande texter om tiden vi lever i.

På ”The kids are dying” lyfter han både sin egen, och sin generations allmänna ångest över klimatet, politik och livet. ”I tried saving the world but then i got bored”, sjunger han allvarligt. I ”The 90s” sjunger han om att han önskar att han levde på 90-talet, och slapp internet och att konstant vara tillgänglig. Där har han också lagt en grov autotune som piggar upp till tunga, distade beats.

”Hurt locker” och sexiga “Around my neck” kvalar också in till listan på de bästa bland de 13 spåren.

Hans debutalbum är släppt, det är klart godkänt, mer än godkänt, men nu kanske han kan gå tillbaka till att skriva fantastiska låtar till sin syster?

Anna EngströmSkicka e-post
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.