Filmrecension: Storslagen "Star wars" för vuxna

"Drömmar är meddelanden från djupet", inleder Denis Villeneuve sin filmatisering av Frank Herberts smått kultförklarade berättelse om ökenplaneten Arrakis.

Och just den där känslan man kan få när man precis har vaknat ur en dröm, och lite desperat vill hålla den kvar, präglar den här filmen på ett härligt sätt. Exakt vad meddelandet från djupet är förblir dock oklart.

Handlingen utspelas i en avlägsen framtid då människor bor på olika planeter och verkar fortsätta som vanligt med kolonisation och destruktiv utsugning av naturtillgångar. I centrum står den unge Paul Atreides, son till hertigen av huset Atreides (Oscar Isaac) och den mystiska Lady Jessica (Rebecca Ferguson), som tränar Paul i något slags svartkonst.

Huset Atreides blir ålagda av Kejsaren över Imperiet att ta över den lukrativa utvinningen av naturtillgången "kryddan" som finns i sanddynerna på Arrakis. De installerar sig sedan den onde Harkonnen (Stellan Skarsgård iförd en spektakulär fettkostym) avvecklat sig därifrån men det som först verkar vara en fördelaktig deal är av allt att döma en fälla.

Science fiction-berättelser av det här slaget finns det numera gott om, inte minst George Lucas har ju slagit mynt av onda imperier, kejsare, ökenplaneter och ansträngda familjeband – och Oscar Isaac som pilot.

Varför vill man göra den här berättelsen 2021? Tja, är man en så konstnärligt stark filmskapare som Denis Villeneuve så räcker det kanske med att säga "för att jag kände för det" – och som han känner för det!

"Dune" är ett filmiskt allkonstverk av det mest storslagna slag. Foto, musik, scenografi, skådespeleri, specialeffekter – alltihop är ett resultat av en filmskapare med en tydlig idé, stor budget och ett enormt team av uppenbart skickliga yrkesmänniskor.

Efter det nerviga ökendramat "Sicario", den mästerliga alienskildringen "Arrival" och den hallucinatoriskt vackra "Blade runner 2049" känns "Dune" som en best of-Villeneuve, full av inre och yttre ödslighet skildrat på det mest poetiska vis.

Den här gången har dock kungen av melankoli glömt bort det viktigaste av allt: att inte tråka ut sin publik. När man är så humorbefriad som Villeneuve måste man hålla spänningen i hårdare band än vad han gör i "Dune".

Även om det är njutbart att befinna sig i detta sandiga universum lider "Dune" av sin speltid på strax över två och en halv timme. Det är för långt för det som faktiskt berättas. Men kanske också för kort? När Zendaya i rollen som ursprungsbefolkningsrebell precis före eftertexterna vänder sig om och meddelar att "det här är bara början" känns det både kittlande och provocerande.