Ett liv i rampljuset – legendaren har flyttat till Kalmar: ”Jag älskar Larmtorget”
Han är en legendar och pionjär inom svensk musikjournalistik. Han har intervjuat de största, jobbat med de flesta.
Möt Lars Nylin i ett öppenhjärtigt samtal om livet i Kalmar, relationen med CajsaStina, författarskapet, de spektakulära Madonna-mötena, Fred-biografin, drömmen om att arrangera en festival i Kalmar, Avantgardets brist, att sitta i en timme med en sovande Peter Gabriel, en reformerad musikindustri och inte minst – kärleken till Larmtorget.
– Jag har kommit att älska den här trakten. Larmtorget är bättre än både Skånegatan och Mariatorget.
Kultur & Nöje • Publicerad 17 oktober 2024 • Uppdaterad 19 oktober 2024

Vi börjar, och kommer så småningom att sluta, på Lars Nylins favoritplats i Kalmar. Det är där, på den kända sportbaren, som han – så Sundsvalls-born and raised han är – ser favoritlagen Gif Sundsvall och Timrå IK spela sina matcher. Han har till och med högtflygande planer för vad han vill åstadkomma på Kalmars mest berömda torg.

Vi ska som sagt återvända till Larmtorget-romantiken men inleder istället i änden av: varför? Varför har Lars Nylin, en av de stora inom svensk musikjournalistik, plötsligt hamnat i Kalmar?

Annons

Det korta svaret är: kärleken.

– Ja, det är en enkel historia. Jag träffade en kvinna som är från Kalmartrakten och som vill bo i Kalmartrakten, och det är sångerskan, numera konstnären, CajsaStina Åkerström. Vi har en relation sedan några år, säger Lars Nylin när vi träffas över en räkmacka (han) och köttebulledito (jag).

Även i detta ärende ska vi återkomma. Aktualiteten och tajmingen i det här samtalet – som även, som sig bör, blickar bakåt – baseras nämligen primärt på Lars Nylins projekt att skriva en biografi om sångaren Fred Åkerström. CajsaStinas berömde far.

Och därmed, i någon märklig mån, Lars Nylins egen svärfar.

Artisten och konstnären CajsaStina Åkerström bor sedan länge söder om Kalmar.
Artisten och konstnären CajsaStina Åkerström bor sedan länge söder om Kalmar.Foto: Pressbild

"Får man kalla dig journalistlegendar?", säger jag.

– Jag känner inte riktigt igen mig i det, men du får gärna kalla mig det, säger Lars Nylin och skrattar lite så där som jag föreställer mig att man skrattar i Medelpad.

Stramt men hjärtligt.

Han är född och uppvuxen på Alnön strax utanför Sundsvall. Numera något av traktens gräddhylla, det är där alla kända hockeyspelare slår ner bopålarna efter NHL-åren. Lars Nylin är alltjämt Sundsvallspatriot, trots att han inte har bott i hemstaden på snart 50 år.

För att göra en lång karriärsresa lite kortare konkluderar vi.

1978 gick flyttlasset till huvudstaden. Lars Nylin, inte ens 20 fyllda, ville komma nära det och dem han mytologiserat under hela uppväxten.

– Officiellt flyttade jag för att studera, men inofficiellt för att jag helt enkelt ville komma nära musiken. Klubbarna, skivaffärerna, konserterna, artisterna.

Några planer på att bli journalist, det fanns inte.

– Jag ville ha gratis skivor och gå gratis på konserter. Jag studerade kulturgeografi och statsvetenskap och hade väl kanske någon idé om att jobba inom förvaltning eller möjligen bli någon form av diplomat. Men det gick totalt åt skogen.

Fakta

Lars Nylin

Ålder: 66.

Bor: Lägenhet i Stockholm och hus i Halltorp, söder om Kalmar.

Familj: Sambo med artisten och konstnären CajsaStina Åkerström. Barnen Andrea och Ivan.

Yrke: Pensionär och författare. Under sitt yrkesliv var han verksam som författare, journalist, copywriter och entreprenör. Främst har han skrivit om sport och populärkultur. Sköter även CajsaStina Åkerströms sociala medier och Facebooksidan om Fred Åkerström som har 11 000 följare.

Karriär som journalist: Skrivit för tidningar som Schlager, Slitz, Pop, Offside, Dagens Nyheter, Café, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

Karriär i skivbolagsbranschen: Artistchef på Warner Music Sweden. Jobbat på Bonnier Amigo, startade skivbolaget National. Var mellan 2008-2023 chefredaktör för tidningen Musikindustrin.

Författarskap: ”Tusen Klassiker” (2012), ”Svenska sportklassiker” (2015), ”Zlatan hårda fakta” (2016), ”Udda lirare” (2018).

Favoritlag: Timrå IK och Gif Sundsvall.

Smultronställe i Kalmar: Larmtorget och gatorna omkring torget.

Aktuell: Den 14 oktober släpptes ”Fred Åkerström. Biografin”, som Nylin arbetat med i fyra år. Framöver kommer en bok som samlar historien om svenska rockklubbar.

Journalistbanan sladdade han in på genom kombinationen: slump, fräckhet – och blåbärslikör.

Vid tiden, vi är nu framme vid 1980, hette en av landets hetaste musiktidningar Schlager. Den drevs av journalisten och författaren Håkan Lahger, som också kommer från just Alnön.

Lars och hans bror Sören, numera professor i biologi, skrev ett brev till Lahger.

– Vi frågade om vi kunde få komma upp och presentera oss. I så fall lovade vi att komma med blåbärslikör. Jag vet än idag inte varför vi lovade just blåbärslikör, men så skrev vi. Märkligt nog bjöd han in oss. Det var märkligt eftersom vi kom från tomma intet, utan erfarenhet och ville börja recensera, men det var också märkligt för att Schlagers allra första nummer kom från trycket just den dagen. Om jag hade startat en tidning och skulle få första leveransen från tryckeriet, då skulle jag knappast ha bjudit in några spolingar. Men Håkan var schysst och gjorde det. Jag vågade dock inte följa med upp, utan satt och gömde mig på McDonalds. Brorsan gick upp själv, efter en stund kom han ner och hämtade mig och sa: "Håkan Lahger vill träffa dig".

Redan samma kväll fick Lars Nylin sitt första uppdrag: recensera Kiss och Iron Maiden i Eriksdalshallen.

– Jag var ju ingen hårdrockare, men skrek: "Jag tar den!". Jag tror att jag var ganska positiv till Iron Maiden, medan jag tyckte att Kiss mer var ett skämt.

Recensionen nådde aldrig tidningen, men blev ändå sliding doors-starskottet på en yrkeskarriär i musikens tecken.

– Jag hade aldrig skrivit ett ord i en tidning när jag skrev de första texterna i Schlager, utan var helt autodidakt, säger Lars Nylin som sedan fortsatte karriären på Slitz, som vid tiden var en renodlad musiktidning, och sedermera Nöjesguiden.

Det här – 1980-talet och början av 1990-talet – var också en tid då journalisterna som skrev om musiken nästan var lika omtalade som artisterna. Per Bjurman, Fredrik Strage, Anders Nunstedt, Mats Olsson, Linda Norrman (sedermera Skugge), Lennart Persson, Andres Lokko, Terry Ericsson, Kjell Häglund och Jan Gradvall.

För att nämna några. Rockjournalistikens heydays. Det var under de här åren Lars Nylins gränslösa kontaktnät byggdes upp.

– Man lärde ju känna de flesta, både journalister och artister. På Nöjesguiden delade jag rum med Jan Gradvall och när vi startade tidningen Pop hade jag bordet bredvid Per Bjurman.

Av alla Lars Nylins stora favoriter är det egentligen bara två som han inte har intervjuat eller mött.
Av alla Lars Nylins stora favoriter är det egentligen bara två som han inte har intervjuat eller mött.Foto: Roger Carlsson

Lars Nylin levde drömmen. Intervjuade rock- och popstjärnor på dagarna, hängde med dem på krogen på kvällarna. Lärde känna Joakim Thåström och Ulf Lundell. Artister som numera i princip är oåtkomliga för både journalister och allmänhet.

Han fick flyga kors och tvärs för att intervjua internationella berömdheter.

– Av mina stora favoriter är det egentligen bara Bob Dylan och Bruce Springsteen som jag inte intervjuat eller mött. Kate Bush, Neil Young, Peter Gabriel, Nick Cave, Joni Mitchell, Lou Reed, Kraftwerk, Depeche Mode, George Michael och så vidare och så vidare har jag alla träffat. Det existerar ju knappt att den typen av artister ger intervjuer i dag, men då var det standard att man flög till London och så fick man en slot med artisten.

Han minns några intervjuer extra väl.

– Peter Gabriel var en väldigt speciell intervju. Det var på Sheraton i Stockholm och han hade precis lämnat Genesis. Han är en stor favorit för mig, men när vi skulle börja sa han: "Lars, can I have a nap first?". Vad skulle jag säga? "Ja, det får du väl". Sedan somnade han och i trekvart satt jag ensam i ett rum med en sovande Peter Gabriel innan jag kunde börja intervjua honom.

Även mötet med Neil Young blev speciellt.

– Det här var vid tiden när jag hade lämnat journalistbranschen och börjat på Warner. Neil är också en stor favorit. Han spelade på Sjöhistoriska i Stockholm. Efteråt bjöd han och hans fru in till eftersittning i en vagn vid scenen. De luttrade på skivbolaget hade varit med om det här förut. Trots att de var stora fans sa de: "Neil kommer inte prata med någon, han är så sur och butter. Vi åker in till stan i stället och går på Café Opera".

Men Lars och mamman till hans två barn, Andrea och Ivan, stannade kvar för att träffa Neil Young.

– Vi var ensamma kvar och när vi kom in i vagnen stod Neil Young med fru där. Han bjöd oss på vin och snacks och grejer. Och frågade: "Do you want to hear a song?". "Ja, det är klart vi gärna vill höra en sång", sa jag. Han satte sig på bänk där inne och sjöng tre låtar akustiskt bara för oss två. En privat spelning, kan man säga. Han beskrev sina idéer om samlingsboxar, som blev verklighet 10-15 år senare. Efteråt åkte vi in till Café Opera och berättade vad vi varit med om. Mina kollegor på Warner var ganska knäckta, kan jag säga...haha.

Ett annat minst sagt speciellt möte var med blivande superstjärnorna i U2.

– 1981 reste jag med U2 i Finland och en drucken natt krossades en whiskyflaska över The Edges säng i dennes rum, han lånade då en säng av mig eftersom jag fått ett dubbelrum. Rumskamrat med The Edge! säger Lars Nylin och skrattar.

– Bono och The Edge var ett tag de internationella artister jag hade mest kontakt med, men jag tappade bort dem så småningom.

Och på tal om spektakulära kändisdejter så måste – jo, måste – faktiskt Lars Nylins äventyr med Madonna avhandlas.

När han startat skivbolaget Wire Records på 1980-talet fanns högtflygande planer på att jobba med stora internationella artister. Det fanns en liten förhoppning om Beastie Boys och en ännu mindre, knappt mätbar, om – just det – Madonna.

– Vi träffade Beastie Boys och folk omkring bandet en kväll i New York – och då var Madonna på den dansklubben. Tro det eller ej, men hon bjöd faktiskt upp mig. Men efter bara en minut ville hon inte dansa mer. Hon tyckte väl att det var en riktig träbock hon hade hittat.

Men mötena med världens kanske största kvinnliga artist slutade emellertid inte där.

– Som ansvarig på Warner träffade jag henne vid flera tillfällen och det var faktiskt inga roliga möten. Hon och hennes manager var de tuffaste jag träffade under de 15 år som jag representerade utländska artister. De var iskalla. Om journalister sa fel saker, var det jag som åkte. Jag kommer speciellt ihåg en gång när hon var i Sverige. Det hade varit rubriker om att hon gjort abort och Madonna sa till mig: "Det får absolut inte tas upp i intervjuerna". När hon var med i tv så var det första som togs upp naturligtvis aborten, varpå Madonna reste sig upp, rusade rakt ut i korridoren och skällde ut mig. Så jag har alltså blivit både uppbjuden, nobbad och utskälld av Madonna.

Madonna anno 1985.
Madonna anno 1985.

Lars Nylin är ovanlig så tillvida att han haft toppositioner i, så säga, båda läger. Som journalist, men också på den andra sidan, hos skiv- och storbolagen. Dels har han startat ett antal egna etiketter, dels var han under många år på 90-talet artistchef på jätten Warner Music Sweden.

– A&R-chef heter det på branschspråk. Man är ansvarig för vad bolaget ger ut.

Som artistchef på ett storbolag har man fingrar med i mycket. En artist som har Lars Nylin att tacka är Tomas Andersson Wij.

– Jag satte rätt mycket fart på hans karriär, det gjorde jag. Han tackar mig ständigt, vilket jag tycker är väldigt fint. Inte sällan från scenen. Han spelade med Mauro Scocco på den stora utomhusscenen på Kackelstugan för ett par år sedan. Det var första gången jag var där, men jag hade ju hört talas om det eftersom stället är lite mytomspunnet. Jag ställde mig i alla fall i ett hörn, men efter tre låtar fick Tomas syn på mig från scen och pekade: "Där står Lars Nylin som en gång fixade mitt skivkontrakt". Det var ändå över tusen pers där och alla tittade på mig. Det var oerhört pinsamt och värmande på samma gång.

2001 sades Lars Nylin upp från Warner i branschens stålbad. Han tog avgångspengarna och startade etiketten National, som distribuerades av Bonnier Amigo, och sajnade bland annat The Wannadies.

Parallellt var han också frilansande skribent för tidningar som Offside, Dagens Nyheter, Café, Svenska Dagbladet och – inte minst – Aftonbladet, som han under många år frekventerade som uppskattad sport-tv-kritiker.

– Det fanns väl de på Aftonbladet som undrade varför jag kom in som frilansare och fick skriva långa, långa texter och vara på framsidan. Men Lasse Östling, som var sportchef då, han struntade fullständigt i sådant. Jag skrev mycket om tv och man kan väl säga att min vän Marcus Leifby nu tagit över uppdraget jag hade, med den äran.

Du som har varit i branschen så länge. Har du skapat några djupare personliga relationer och vänskaper med artister?

– Nej, det kan jag inte säga, bortsett från CajsaStina, då...haha. Jag har medvetet undvikit det. I någon period hade jag ganska mycket kontakt med Ulf Lundell, i någon period med Thåström, men de är ju så väldigt privata av sig. Snarare har jag varit överdrivet respektfull. Till och med har jag på allvar blivit utskälld några gånger av artister som tycker att: ”Lars, varför är du så jävla hemlig? Varför vill du inte hänga och umgås med mig? Är det för att du tycker att du är förmer?”. Mauro Scocco sa en gång: ”Jag vill ju umgås med dig, jag vill bli vän med dig, men du bara håller dig på din kant”. Jag kan inte säga annat än att jag har sådan stor respekt för dem, för att de är så uppvaktade. Jag vill inte vara någon som hänger runt dem hela tiden och då blir det kanske en överdrift åt andra hållet. Det är väl bara Thomas Andersson Wij som jag håller kontakt med.

Under dina journalist-heydays var det relativt enkelt att få en intervju med de stora, både svenska och utländska, artisterna. I dag är det nästan omöjligt att få intervjua ens de större svenska artisterna. Hur ser du på utvecklingen?

– Jag tycker att det är jättetråkigt, jag saknar verkligen den klassiska musikerintervjun. Vad det beror på? Jag tror helt enkelt att de är skraja för att det ska göras massa länkade saker. Clickbait. Vinklar i oändlighet. Skulle någon av de här vi pratar om – Lundell, Thåström, Winnerbäck – sätta sig med Aftonbladet eller Expressen, då vet de att varje ord pumpas och i nästa steg går det runt i diverse gossip-press som nu finns på nätet. Minsta lilla öppning tas för clickbait-prylar. Jag kan förstå skälen och motiven, men som fan och läsare är det jättetråkigt, säger han och fortsätter.

– Som nörd vill jag veta: Hur kom de fram till de här plattorna? Vad hade de för referenser? Vad lyssnade de själva på för skivor? Tänk om man fick läsa när Håkan Hellström går igenom alla sina lån och stölder någon enda gång. Som fan och nörd så tycker jag att det skulle vara jätteintressant. Det skulle ju inte gossip- och clickbaitpressen kunna göra så mycket på heller, det skulle bara vara för fansen. Jag skulle vilja ha djupintervjuer med Thåström om hans liv i Tyskland och hans musiksmak nuförtiden. Jag saknar sådant.

Skulle inte du kunna få till en sådan intervju, du känner ju Thåström?

– Jag tror att jag kanske skulle kunna få en intervju med honom – om jag tjatade några år. Men jag vet att han inte vill sitta och prata om sin relation eller sitt privatliv, han tror att samtalet kommer att komma in på det, vem han än sätter sig med.

Pre pension-yrkeslivets sista anhalt blev ett jobb som i någon mån kombinerade journalistiken och bolagen. Nämligen som chefredaktör för branschtidningen Musikindustrin.

– Jag jobbade där till 2023, då jag började plocka ut pension. Du kallade mig journalistlegendar i början, men numera famlar jag snarare efter att få kalla mig för författare.

Lars Nylin har skrivit ett 20-tal böcker. Bland annat Zlatan: hårda fakta”.
Lars Nylin har skrivit ett 20-tal böcker. Bland annat Zlatan: hårda fakta”.Foto: Roger Carlsson

Och författare, det har han blivit.

Totalt har Lars Nylin ett 20-tal böcker på sitt samvete. Däribland relativa storsäljaren "Zlatan: hårda fakta". I skrivande stund är han i full färd med att färdigställa flera böcker. Bland annat spökskriver han en ännu hemlig bok och nästa år kommer en bok om svenska rockklubbar. Ett projekt som började som en Facebookgrupp. Lars Nylin efterfrågade rockklubbar över hela landet – och rockklubbarna vällde in.

– Det gick snabbt, på bara några dagar var vi 3 000 medlemmar i gruppen. Egentligen började det med att jag och några polare satt och spånade om rockklubbar i Stockholm på 70- , 80- och 90-talen. Men så gled det över till Göteborg och på den vägen var det. Boken kommer 2025 och i stort sett alla större orter i den här tidningens upptagningsområde kommer vara representerade.

Men spökskriverier och rockklubbar i all ära. Lars Nylins magnum opus finns i närtid. Den 14 oktober släpptes nämligen: "Fred Åkerström. Biografin". En bok författaren är påtagligt stolt över. För transparensens skull ytterligare gång: Lars Nylin skriver alltså en biografi om sin egen svärfar, även om Fred Åkerström är död sedan den 9 augusti 1985.

– Det finns faktiskt en koppling till den här regionen och Freds död. Han skulle ha spelat på Fredsfestivalen i Hultsfred, föregångaren till Hultsfredsfestivalen, just den 9 augusti. Arrangörerna från Rockparty stod och väntade på honom och ringde den de hade bokat honom via, men Fred dök aldrig upp. Han hade varit hemma för att vila upp sig i Karlskrona, där han bodde vid tiden, och hade rasat ihop i lägenheten. Det var väl en blandning av ansträngt hjärta efter hårt leverne och alkohol, antar jag. Det är rena gissningar, men troligen hade han legat avliden där några dagar och det gjorde det extra tragiskt. CajsaStina fick inte tag på honom, hon jagade honom i en hel vecka. Knackade på och ringde, men han svarade inte på anrop.

CajsaStina Åkerström – för övrigt namngiven efter ”Fredmans epistel nummer 1” – hamnade i Kalmar när hennes föräldrar skilde sig och mamma Ingrid flyttade till just Kalmar. Att Fred bodde i Karlskrona berodde på att han ville vara nära sin dotter.

Far och dotter hade ett komplicerat förhållande, men vid tiden för Freds död hade de ändå kontakt.

– De hade varit på bio i Karlskrona den våren. Till exempel såg de filmen ”Amadeus” två gånger i rad tillsammans. Fred såg den vid ett tillfälle fyra gånger i rad i samma salong, så dedikerad till den filmen var han. Så de umgicks en del, även om det inte var dagligen.

För den oinvigde var Fred Åkerström verksam från början av 60-talet fram till sin död och blev med sin skrovliga basröst en av de ledande vissångarna i landet. Inte minst blev han känd för sina Bellmantolkningar.

Lars Nylins biografi om Fred Åkerström har nyligen släppts.
Lars Nylins biografi om Fred Åkerström har nyligen släppts.Foto: Pressbild

Hans stora nummer var emellertid sin svenska version av Tom Paxtons "I Give you the morning": "Jag ger dig min morgon":

– Den som inte känner till Fred Åkerström, kanske ändå känner till den låten. Den är ju en av de största svenska låtarna i sin sort, fast den är amerikansk från början. Den har 25 miljoner spelningar på Spotify och massor med artister – från Kite och Weeping Willows till Håkan Hellström – har gjort versioner den.

När Lars Nylin berättar om "Fred Åkerström. Biografin", och varför han skrivit den, finns det en sak som sammanfattar syftet: Att sätta ljus på Fred – och baxa honom ur Cornelisskuggan.

– Fred har, tycker jag, alltid hamnat lite väl mycket i skuggan av sin vän och rival Cornelis Vreeswijk och några andra i den generationen. Olle Adolphson, till exempel, har fått mycket fokus och jag tyckte det var lite orättvis, eller mycket orättvis till och med. Så jag bestämde mig för att Fred förtjänade ett sådant här verk.

Boken täcker hela Fred Åkerströms liv.

– Jag har gjort ett hundratal researchintervjuer med allt från barndomskamrater och 60-talskollegor till ganska många tunga namn. Bland annat Ulf Lundell, Marie Bergman och så klart Jack Vreeswijk, innan han gick bort.

Boken påbörjades för ungefär fyra år sedan, innan Lars Nylin och CajsaStina var ett par, men arbetet stannade upp under nästan ett års tid, på grund av att inget bokförlag visade intresse.

– De ville inte ens läsa provkapitlen, vilket jag blev förbannad och lite nedtryckt av.

Men han gav inte tappt.

Ungefär här, när bokprojektet i princip låg nere, återupptog han också kontakten med huvudpersonens dotter.

– CajsaStina och jag har känt varandra i 30 år, hon kom till Warner samma år som jag. Vi jobbade ihop under 90-talet, sedan tappade vi bort varandra. Men 2014 skulle hon vara med i Melodifestivalen, då började vi jobba lite ihop igen i samband med att hon skulle ge ut sin nya skiva. Men det var fortfarande bara en jobb- och vänskapskontakt. Under pandemin blev jag panikslagen över att inte ha något jobb, hela musikbranschen stängde ner. Så föreslog CajsaStina att jag skulle få göra sociala medier om hennes pappa Fred, för att det fanns inget Facebook, Instagram och så vidare kring honom. Att göra sociala medier kring bortgångna artister är inte det lättaste, det ser man på Cornelis och Evert Taube och andra, de har inte speciellt mycket följare. Jag fick i alla fall uppdraget på arvode av henne. Det ledde till att vi fick en tätare och tätare kontakt och någonstans längs vägen klickade det till.

Klickandet ledde också till att biografiarbetet fick fyr.

– Jag hade skrivit halva boken innan vi blev ett par, men nystarten sammanföll rätt mycket med att jag träffade henne. Det i sig var en trigger, både för att göra någonting som hon skulle tycka om, men också att det gav tillgång till hans arkiv och en massa vänner.

Har du själv träffat Fred Åkerström?

– Två gånger. En gång som hastigast 1974 på Skansen, där han hade spelat med Trio CMB. Jag var på skolresa och vi gick fram och sa hej. Han var lagom intresserad, där han satt med ett glas vin. Sedan gick jag fram en gång på Wasahof, ett av hans stamställen på Söder i Stockholm, i början på 80-talet. Då växlade vi faktiskt några ord, han kommunicerade artigt. Och tio år efter hans död började jag jobba med hans katalog, bland annat boxen och samlingen ”Guldkorn”, som blev ganska känd.

Vi återvänder till Kalmar. Det är här Lars Nylin numera bor alltså, åtminstone delvis.

– Jag är dubbelboende, kan man säga, även om mitt huvudboende är i Stockholm, där jag har en lägenhet i Söderort. Jag och CajsaStina bor tillsammans i Halltorp, tre mil söder om Kalmar. Numera jobbar hon mycket med sin konst och är i sin bubbla. Då åker jag till Stockholm.

Med tanke på att Lars Nylin tillbringar mycket tid i regionen ville han snabbt skaffa sig, som han säger, "sitt eget Kalmar".

– Jag ville ha en stad och då är det ju Kalmar som finns att använda i mitt fall. Jag ville också ha en sportbar jag kan gå till och jag har blivit stammis på O'Learys på Larmtorget. De ordnar specialvisningar för mig i nåt hörn, för att ingen annan vill se Timrå och Gif Sundsvall. Eller Timrå är lite skillnad, faktiskt. Vi kan vara tre, fem, sju eller till och med elva personer som tittar ibland. Gif Sundsvall, däremot, är ingen annan än jag intresserad av.

Faktum är att det finns små Lars Nylinska tankar på att ge sig in och arrangera saker i det som delvis blivit hans nya hemstad.

– Jag ser mig inte som en arrangör, för då tror jag att man måste ha koll på näringsliv, mekaniken med Destination Kalmar och allt vad det är, på ett sätt som jag inte har. Men att ha en roll i någonting, att vara inblandad och hjälpa till, det skulle jag gärna. Framför allt tror jag att jag skulle kunna bidra med unika personliga relationer till artister och musiker.

Det finns faktiskt en hyggligt konkret plan för en festival.

– Jag har ju kommit att älska den här trakten och skulle vilja göra en miniprogfestival. Ett g. Mitt drömställe är Kalmar teater och Teatervallen. Att ha tre scener, tripp, trapp, trull, med de ledande artisterna i genren, gamla och nya.

Han säger att drömnamnet är Opeth, "men de är för dyra".

– Flower Kings från Uppsala är stora, men realistiska. Trettioåriga kriget skulle kunna vara ett namn. Sedan finns det band även lokalt. Peter Bryngelssons alla olika saker med Ragnarök och liknande. Kanske skulle jag även vilja bland in progg med två g. Jag kan se Dan Berglund, John Holm och Nynningen, Tomas Forssell bor ju här, på scen inför 200-300 åskådare. Och så spelar Flower Kings på den stora scenen inför kanske 400 eller 700 åskådare. Det här är ju inte så publika namn, men jag tror att det skulle funka. Men jag måste hitta en motor, typ prog- och proggscenens motsvarighet till det Pelle Aldestam är för den bredare musiken.

Dröm dig bort och ponera att du om ett par år har blivit en vital arrangör här i krokarna. Vad skulle du boka till slottsruinen?

– Jag skulle boka Kite. Jag såg dem nyligen på Dalhalla och det var bland det bästa jag sett. Jag tror de skulle passa väldigt bra på ruinen, om de sedan vill komma är en annan sak. Jag skulle även kunna se Thåström på den scenen. Jag är övertygad om att man kan sätta helt andra, och mycket roligare, artister än de som traskat och tröskat runt i ruinen de senaste åren. Det har ju varit ganska mycket samma.

När Lars Nylin flyttade söderöver hade han i princip noll koll på trakten. Nu har han sakta men säkert byggt upp en bekantskapskrets, skaffat klippkort på Söderports konsertkvällar och, som sagt, hittat sitt citysmultronställe.

– Jag hade aldrig hört talas om Larmtorget tidigare. Nu rör jag mig max 20 meter därifrån när jag är i Kalmar...haha. Jag är väldigt förtjust i det området med Lilla Puben, Hjalmars, O'Learys, folklivet, Krögers, Teatervallen och så vidare. Det finns en vietnamesisk krog, som jag inte kan göra reklam för, eftersom jag inte kommer ihåg namnet. Jag tycker om gatorna omkring. Jag har sagt flera gånger sedan jag började vara här nere, att det här slår alla mina Skånegator och Mariatorg och allt vad det är. Larmtorget med omgivning har blivit en av mina favoritplatser i Sverige.

Lars Nylin om...

...Nybrobandet Avantgardet:

– Jag har hört mycket om Avantgardet de senaste åren och har vänner, nästan i min ålder, som åker runt och ser dem ute i landet. De kan åka 30 mil från Stockholm för att se dem, och har sålt in dem till mig i alla år, men det har aldrig blivit av. Nu såg jag dem på Larmtorget på Stadsfesten och det var jättehäftigt. Jag kommer ju in åtta år för sent, efter alla andra, men min enda invändning, branschsjuk som jag är, är att det kunde var lite mer dynamik mellan Rasmus Arvidsson och bandet. De kanske vill ha det så, men det blir väldigt mycket ”allt ljus på Rasmus”. Jag skulle gärna se att någon av de andra klev fram lite mer, tog plats och blev lite vad Miami Steve är för Springsteen eller Pelle Ossler för Thåström. Men det lär ju ha diskuterats under åren och de kanske är obekväma med det. Men det var mitt enda frågetecken. Spelningen var väldigt stark och dynamisk.

...IK Oskarshamn:

– Jag håller ju på Timrå och vi tyckte att Oskarshamn tog våran slot i SHL där 2019. Vi tyckte att vi skänkte platsen till dem, då vi hade en jättedyr målvakt (Niklas Svedberg) som inte höll måttet, men som fick spela i alla fall. Hade vi haft den andra målvakten (Victor Brattström) hade vi vunnit den där serien, det är vi övertygade om, även om Oskarshamn var bra. Vi hade så pass bra toppar i laget. Så det har funnits en viss surhet mot Oskarshamn. Men sedan jag kom hit ner, och Timrå har gått upp igen, har det varit väldigt bra för mig att kunna åka till Oskarshamn och se matcherna på plats. Så nu är det i stället en liten sorg att Oskarshamn har åkt ur SHL.

...favoritlåt med CajsaStina Åkerström:

– Min favorit heter ”Röd”. Jag ser framför mig att de åker här, längs E22:an, i låten. Jag får för mig det i alla fall. Jag har faktisk aldrig pressat henne på vad den handlar om. Om det är pappa hon sjunger om. Det kan lika gärna vara någon före detta kille. Den blir extra stark nu när jag ofta är i de här krokarna.

...favoritlåt med Fred Åkerström:

– ”Ack du min moder”. Hans monstruösa skildring av Bellmans bild av bottenlös bakfylla och följande livslustar mot alla odds.

...varför CajsaStina inte varit med i ”Så mycket bättre”:

– Jag var faktiskt med och sålde in CajsaStina till TV4 i flera år, när jag hade ett frilansuppdrag att göra presentationstexter till ”Så mycket bättre”. Då tackade de nej ständigt. Sedan var det någon gång att hon och Jack Vreeswijk skulle vara med. Men det blev inte av. När de sedan ville ha dit henne hade hon pausat musiken. Då tackade hon nej. Hon är ju väldigt privat, så jag vet ju inte om hon skulle funka och trivas i det sammanhanget. Men det blev ju lite ironiskt. När hon verkligen ville, då var inte de intresserade. Nu är jag ju oerhört jävig som lever med henne, men jag tycker att hon har låtar som skulle passa att andra tolkar och gör helt andra versioner av. Hennes musiksmak är ytterst varierad och mångbottnad. Hon gillar ju liksom indiemusik och cool, ny musik och är mycket mer samtida än vad jag är, som ständigt gräver i 70-talet.

IK Oskarshamn.
IK Oskarshamn.Foto: SUVAD MRKONJIC
Avantgardet på Kalmar stadsfest.
Avantgardet på Kalmar stadsfest.Foto: Suvad Mrkonjic
Christian GustafssonSkicka e-post
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.