En klaustrofobisk pärla om en nära mor- och dotterrelation
Tomt bo
Författare: Sofia Stenström.
Förlag: Norstedts.
Det är Cora och mamman, det har alltid varit de två. Mamman vet att ögonblicket när navelsträngen klipptes, bokstavligt, egentligen var fel. En mor och en dotter hör ihop, och så har de levt tills nu. Nära, fullt av kärlek, som om deras två olika personer bara är skilda åt i kroppar, andligen är de samma, en helig tvåenighet.
Men Cora börjar bli vuxen. Plötsligt ska mamman finna sig i att Cora träffar en kille och flyttar till en andrahandslägenhet i Bagarmossen med honom, finna sig i att plötsligt vara degraderad ur tvåsamheten till en person som man ber vattna krukväxter när man åker på semester. Mamman försöker leva sitt liv, med ett Tinderfynd och en haltande frisörsalong, men i sitt huvud lever hon ändå hopflätad med Cora. Eller är det en psykos under uppsegling?
Ju längre jag lever desto mer uppfattar jag Gud som kärlek, och desto mer förstår jag att det vi människor ständigt, i alla möjliga skepnader, refererar till som kärlek, ofta inte har ett skit med kärlek att göra. ”Tomt bo” utspelar sig mest i mammans huvud, det är klaustrofobiskt på ett underbart sätt, en helt egen filterbubbla. Det är ingen osjälvisk, ren kärlek som lever där, även om det ur mammans synvinkel egentligen bara är hon själv som kan älska, stort och sant.
Sofia Stenström skriver med ”Tomt bo” en sorts humoristisk, mörk saga, texten påminner mig då och då om Lina Wolffs vaga magi. Om att släppa taget, om hur olika verklighetsuppfattningar skaver mot varandra tills det gnisslar alltför högt. Om hur komplex relationen mellan två människor som varit absolut nära, blir när den ena börjar växa på en egen gren. En pärla, detta.
