En eloge för att de fortfarande brinner

”I hope i die before i get old”. Sammanfattar väl punken rätt bra. Och många av första generationens punkare gjorde det också. Dog i unga år alltså. Andra gick vidare. Bytte genre. Utvecklades. Och nu har punken blivit gammal. Över 40 år har gått sedan Never Mind The Bollocks, Here's The Sex Pistols släpptes.

I dag känns den inte så farlig. Och hur provokativa är The Ramones i dag? Därmed inte sagt att punken åldrats. För en genre som vill gå på tvärs, chockera, måste också utvecklas. Därför kom ny punk. Hardcore, trallpunk, folkpunk, queerpunk... Det krävs för att punken inte ska bli fånig.

Sedan finns de band som harvar på. Står kvar medan resten av världen rusar vidare. Då kan det gå som för KSMB som blev giriga och bittra och släppte förra årets sämsta album.

Några som blivit gamla är Kurt Olvars rebeller. Över 30 år har de hållit på. De tillhör det fack av genren som kanske är det mest hatade av andra punkare: trallpunken. Huruvida det gör subgenren mer eller mindre punk låter jag vara osagt. Provokativt är det onekligen i alla fall.

Är det bra då? Det är säkert skojigt live. Ösigt och röjigt som sig bör. På skiva blir det som bäst småmysigt. Som värst är det pubertalt och har mer gemensamt med Black Ingvars och Markoolio än The Clash och Black Flag.

Och jag hade också önskat mig texter som fastnar, texter som unga punkare kan skriva på sina sovrumsväggar. Punken var aldrig tänkt att åldras. Men en eloge ska de ha, Kurt Olvars, för att de fortfarande brinner för det här.