Dråplig sjukhusroman väcker läshunger

I mellanårsromanen ”Gips” - med den mer talande undertiteln ”eller när jag fixade hela världen på en dag” - är det vardaglig action så att det står härliga till. Så värst härligt är det kanske inte, för i storyn förekommer både olyckor och allvarliga sjukdomar, men det sprudlar om den litterära framställningen.

Det börjar med att en pappa kör omkull under cykling och drar med sig sin nioåriga dotter i fallet. De hamnar på sjukhus, där sedan i princip hela händelseförloppet utspelas. Flickan är där för att få en fingertopp fastsydd, pappan för att få mjälten bortopererad.

Berättare är dock den tolvåriga storasystern och rätt snart har hon tillägnat sig hela sjukhuset som revir, mest för att hon blir vän med en 15-årig pojke som etablerat sig där; han är på plats för att bevaka sin försvagade lillebror, en bebis som går ner i vikt.

Som om inte det vore nog hör en tioårig flicka med hjärtproblem till gruppen. Eländes elände? Inte så mycket egentligen, även om hälsoproblem ständigt ventileras. Än mer energi ägnar barnen åt att reflektera över de vuxnas kärleksliv. Ett projekt de har är att försöka väcka en passion mellan en läkare och en sjuksyster, vilket kräver det yttersta av deras kreativitet.

En viktig fråga för den unga huvudpersonen lyder: Är man fortfarande en familj fast ens föräldrar har skilt sig? Hon ställer den med anledning av att de placerats i ett ”familjerum”, ett begrepp som väcker hopp om att de separerade föräldrarna ska återförenas, särskilt som de tycks komma varandra nära i sjukhusmiljön.

Texten växlar snabbt mellan dråpliga episoder, där konversationen ofta är färgstark och humoristisk, och brutalt uppriktiga upplysningar, på gränsen till makabra, om de psykiska och fysiska prövningar som ansätter individerna.

Redan från första stund gnistrar det om ”Gips”, en egensinnig bok full av överraskningar. Stilen är fluffig och lättsam. Anna Woltz har skapat aptitretare som väcker läshunger, vars stora styrka är livsbejakelse och framtidsiver.