Den medelålders Caitlin Moran flabbar ihjäl sig åt sin yngre version
Jag gillade Caitlin Morans första bok, ”Konsten att vara kvinna”. Jag läste den som nybliven förälder och kunde relatera till mycket, hur det var att växa upp som tjej, hur man överlever tonårsåren, hur man tacklar sexism, upptäcker feminism, utvecklar relationer och sedan överlever förlossningar och småbarnsår. När nu uppföljaren kommer vet jag inte om det är jag eller Caitlin Moran som har förändrats. Men något skaver. Är kanske problemet snarare att hon inte har förändrats?
Mer än en kvinna
Författare: Caitlin Moran
Förlag: Albert Bonniers
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Det har hänt mycket i det feministiska samtalet under de tio år som har gått sedan Morans succébok. Och det har inte blivit enklare, snarare har samtalet fördjupats och fått fler lager i form av identitetspolitik och förståelsen för hur olika diskrimineringsgrunder samverkar. Ändå känns det som att det fortfarande är samma slags frågeställningar som upptar Caitlin Moran, fast nu i medelålderstappning.
Boken börjar med att Caitlin Moran reser tillbaks i tiden och besöker sitt yngre jag som just satt sista punkten i sin succébok och lutar sig tillbaks med känslan av att hon har lämnat det jobbigaste delen i kvinnolivet bakom sig. Nu kan hon konsten att vara kvinna. Men den medelålders Moran flabbar ihjäl sig åt sin yngre version som tror att hon har klurat ut allt. Sedan redogör hon i 21 kapitel om hur medelåldern ställer krav på dig att vara ännu mer, mer än en kvinna.
Det handlar exempelvis om hur halsen får en dröglapp, att man en dag plötsligt inte kan dricka alkohol utan att bli helvetiskt bakfull, sura gynekologer som inte kan ta ett skämt, kroppsacceptans, mäns och kvinnors olika sätt att kommunicera, milslånga att-göra-listor, läckande toaletter, sextips till dig i långa relationer och vilka kläder som passar när du är medelålders. Det blir stundtals så hurtigt att jag nästan får eksem. Mest engagerad blir jag när hon skriver om sin dotters kamp mot ätstörningar och självskadebeteende. Där lugnar sig den glättiga självhjälpstonen och antar en mer fokuserad och ödmjuk ton.
”Varenda kvinna är nämligen inte en vit, heterosexuell, medelklassmamma som bor i ett stort hus i London.”
Caitlin Moran kan verkligen skriva. Det finns charmigt formulerade och stundtals skitroliga iakttagelser. Bland annat ett långt parti där hon går in i detalj på den manliga nysningen. Och ibland slår hon huvudet på spiken. Problemet för mig ligger i ansatsen att tala för alla kvinnor. Och leverera allomfattande lösningar på allas dessa kvinnors problem. Varenda kvinna är nämligen inte en vit, heterosexuell, medelklassmamma som bor i ett stort hus i London. Alla har varken tid eller tillgång till saker som yoga, botox eller den perfekta kapselgarderoben.
Det är en alltså väldigt specifik position som beskrivs som om den vore allmän. ”Såhär ser nog varje kvinnoliv ut.” Antagligen inte, tänker jag och surnar till. Men här pekar hon också på en paradox. Om ingen kan tala för någon annan så kommer vi aldrig komma längre än till det personliga självförverkligandet. Vi kommer inte åt en reell förändring i strukturer utan kollektivet. Men för att det ska funka måste det finnas en större förståelse för olika kvinnors utgångspunkter och positioner.
