”De unga vi dödar” är en desperat orosanmälan som uppviglar och tänder eldar
De unga vi dödar
Författare: Eija Hetekivi Olsson
Förlag: Norstedts
Det finns en fara med litteratur som har ett ärende, ett budskap, tydliga och starka åsikter – ofta är författaren så engagerad att texten blir en pamflett. Rättrådigt och bror Duktigt blir läsaren skriven på näsan. Inget blir kvar att upptäcka, få förstå och tolka. I bästa fall är det irriterande, i sämsta fall gör det texten oläslig. Eija Hetekivi Olsson är en av svenska samtidens mest politiska författare, tredje romanen om Miira har definitivt ett ärende, men hos Hetekivi Olsson blir det aldrig ett problem. Hon hymlar verkligen inte med vad hon vill ha sagt, men gör det med en mänsklighet som breder ut sig över berättelsen och gör den innerlig, autentisk, mycket mer än ett medel för att få fram något.
På sin vilda, lekfulla och oefterhärmliga mustighetssvenska berättar hon vidare om Miira, huvudkaraktären från debuten ”Ingenbarnsland” och fortsättningen ”Miira”. Miira är nu dryga trettio, pluggar till lärare, gör mycket mer än det som fordras av henne i en strävan att verkligen förstå, verkligen lära ut, göra allt som står i hennes makt för att skolan ska vara just det den skulle kunna vara: en utjämnande institution, ett verktyg för ett demokratiskt samhälle. Hon slåss, yvigt och ofta förgäves. Mot slöhet, orättvisor som verkar närmast ingjutna i grunden, elitism, konvention och omedvetna klassprivilegier. Hon slåss för den hon själv var som barn.
Samtidigt tvingas hon gå i närkamp med skolväsendet i en annan roll: förälderns. Miiras femtonåriga dotter Nova har allt stöd hon kan önska sig hemifrån Miira, som till och med försöker spela ”World of warcraft” för att förstå dotterns värld, men i skolan är det svårt. Nova är mobbad, både av elever och lärare. När hon säger ifrån händer inget. När Miira säger ifrån händer inget. När de gemensamt säger ifrån, tredje och fjärde gången, börjar skolpersonalen rabbla floskler för att skydda skolans varumärke. Det är så djupt tragiskt och det är inte ens överdrivet för att bli kul repliker i en roman. Det här är vad som händer med vinstdrivande skolverksamhet. Inget annat land i världen… och så vidare – Hetekivi Olsson säger det mer effektivt än brandtal.
”Det är hetsigt, desperat, ivrigt, otåligt och frustrerat. Att det aldrig blir stelt eller refererande är ett litet underverk, faktiskt.”
Miira lever liksom sitt liv på alla plan samtidigt: ett privat, ett ofta friktionsfyllt socialt och på det samhälleliga, nationella och till och med globala planet. Hon konstaterar att förutom mat, husrum och Nova är bildning det viktigaste i världen. I princip sömlöst refererar hon och kopplar ihop olika skeenden och fenomen med orsak och samband, utan att det blir onyanserat eller ens särskilt grovt. Hon utbildar sig själv i undervisningskonsten, klassresenärens svårnavigerade snår och i hur man är en förälder. Det är hetsigt, desperat, ivrigt, otåligt och frustrerat. Att det aldrig blir stelt eller refererande är ett litet underverk, faktiskt. Det här är en roman med en omfattande referenslista i slutet, utan att det stör.
Eija Hetekivi Olsson gör litteratur av brinnande frågor på ett sätt som sveper med, uppviglar, tänder eldar. ”De unga vi dödar”är ett förbannat bra tidsdokument. En orosanmälan. En vårdkase.
