Cărtărescu fortsätter utforska gränsen mellan dröm och verklighet
Melancolia
Författare: Mircea Cărtărescu.
Översättare: Inger Johanssson.
Förlag: Albert Bonniers.
Efter sin senaste tegelsten till roman, ”Solenoid”, återgår Mircea Cărtărescu nu till det blygsammare formatet i den oemotståndliga lilla boken ”Melancolia”. Det rör sig om tre halvlånga berättelser som flankeras av en lyriskt förtätad prolog och dito epilog, som brukligt i pålitliga Inger Johanssons färgrika och fläckfria översättning.
De tre huvudtexterna är barnens berättelser. I ”Broarna” följer vi den femårige gossen som efter att modern gått ut för att handla och ”glömt att komma hem igen” gör något slags sinnlig inventering av lägenheten och därpå klättrar upp på en förunderlig ljusbåge som sträcker sig ända bort till den närliggande gummifabriken och det stora varuhuset. Här liksom i den följande berättelsen ”Rävarna”, där en åttaårig pojke försöker rädda sin älskade lillasyster från ett sjukdomsliknande tillstånd, pendlar Cărtărescu på karakteristiskt vis mellan dröm och verklighet, mellan magiska rum och mardrömsaktig desorientering. Stilen leder tankarna till allt från Roald Dahl till Italo Calvino och Jorge Luis Borges. Och, förstås, till Cărtărescus eget rikhaltiga författarskap.
I bokens tredje och sista huvudberättelse, ”Skinnen”, skildras en 15-årig melankolisk yngling, ”kanske den ensammaste människan på jorden”, som befinner sig i det märkliga gränslandet mellan barndom och vuxenliv, mellan tonårstillvarons känsla av meningslöshet och den pockande sexualiteten, med bokstavligen ömsande skinn. Så avslutar Cărtărescu den här litterärt fängslande berättelsesamlingen med en närmast surrealistiskt konkret bild av barnets gradvisa metamorfoser, från puppa till fjäril, från inkapslad drömmare till vemodig sorgmantel på väg ut och bort i världen.