Carina Rydberg skriver om sorg, mörker och vitt slödder
Vitt slödder
Författare: Carina Rydberg.
Förlag: Albert Bonniers förlag.
Livet är en röra. Men när man börjar berätta om det förstår man att allt tvärtom var förutbestämt. Det skriver Carina Rydberg i sin nya självbiografiska berättelse ”Vitt slödder”, hennes första roman på 16 år. Carina Ryberg som debuterade för 25 år sedan har en rad böcker bakom sig, bland annat den hyllade och självbiografiska ”Den högsta kasten”.
Berättelsen börjar med uppväxten i ett höghus i en förort vid Mälaren, en tuff och stundtals våldsam miljö som hon redan som barn visste att hon en dag skulle lyckas lämna. Tillvaron är genomsyrad av en hierarki baserat på kön, klass och etnicitet och handlar om att till varje pris hitta någon som står lägre än en själv och återta en bit av makten genom att sparka neråt.
Carina och hennes kompisar hatar invandrarna, något som hon menar utgör kärnan i den samhällsklass hon kallar vitt slödder. De hånar äldre män som ger dem långa blickar och tror att de ska få ligga med tonåringar. De tar dessutom makten över orden, deras förmåga att mejsla fram berättelser ger dem både fördelar i skolan och möjlighet att höja sig bortom sin faktiska miljö. Genom sina berättelser blir de häxor och drottningar, de skapar världar som ingen annan känner till.
Den unga Carina älskar böcker men hatar skolan som hon menar belönar de mediokra. Hon känner att världen tillhör medelmåttan. Efter nian lämnar hon sin förort, åker på ett par utbytesresor till USA och börjar ligga med män efter att ha annonserat efter någon som kan ta hennes oskuld i en kontaktannons.
De kristallklara minnen som kantar barndomsberättelsen grumlas alltmer ju längre fram i historien hon kommer. Livet kantas av olyckliga kärlekshistorier med gifta män, ett känsloliv i kaos, personlig konkurs, psykisk ohälsa och blodiga och nerspydda lägenheter. Det är en antiutveckling där något går förlorat, hon tycker sig veta, känna och förstå allt mindre ju äldre hon blir.
”Hennes egen sorg är till stor del kopplad till hennes föräldrar. Hon konstaterar att relationen till våra föräldrar sägs forma hela vårt vuxna liv.”Cecilia Köljing
Sorg tar en stor plats i Carina Rydbergs bok. Hon menar att det är den känsla människor helst av allt vill dölja. Men som man trots allt måste gräva sig in i för att göra livet uthärdligt.
Hennes egen sorg är till stor del kopplad till hennes föräldrar. Hon konstaterar att relationen till våra föräldrar sägs forma hela vårt vuxna liv och skriver om sin mamma som sjönk allt djupare in i vanföreställningar och paranoia. Och om sin pappa som, till direkt eller indirekt följd av det, tog livet av sig.
Men det finns också någonting bakom det sociala arvet, en längtan efter och fallenhet för att skriva. Jag kan tänka mig att det är just skrivandet som hållit Carina Rydberg flytande och skapat ordning i den röra som varit hennes liv så här långt. Berättartekniken känns som vanligt naken och ärlig, hon släpper sina läsare nära inpå livet och väcker tankar och minnen som andra kan gräva sig in i för att skapa lite ordning i sin egen röra.
Carina Rydbergs kärlek till språket blir som en liten ljus och mjuk fläck mitt i allt det mörka och hårda.
