Arg Bianca Kronlöf skriver till männen med beundransvärt tålamod
Bianca Kronlöf – Brev till mannen
Förlag: Albert Bonniers förlag
Det fanns en tid då jag verkade som feministisk apostel ute på krogen. Som genusvetenskapsstudent var det omöjligt att inte hamna i diskussioner så snart jag berättat vad jag pluggade. Jag gjorde en sport av att hålla mig lugn och resonabel, som att jag, om jag bara höll mig stoisk och tålmodig som en ängel, skulle kunna krossa patriarkatet genom en ölfull barkille i taget.
”Vi tjejer pratar om jämställdhet med er killar och män som om ni var överkänsliga fågelungar” skriver Bianca Kronlöf i sin aktuella bok ”Brev till mannen”. I spåren av Metoo har hon fått nog av männens tystnad och adresserar dem direkt för att ta itu med klassiska missuppfattningar om feminism och försöka råda bot på deras bristande engagemang.
Hon skriver till den förvirrade mannen, till den som köper sex, till hennes ragg, förövare, pappa, storebror, med flera. Och hon skriver med ett behärskat tålamod, som en feminismens Moder Teresa.
Visst är hon arg. Det är svårt att vara annat när man tänker på de orättvisor som på många sätt fortfarande präglar relationen mellan kvinnor och män. Och det faktum att många män lever vid sidan av det feministiska samtalet utan att ta det till sig.
Men hon lovar ändå att försöka tala till männen på det lugnaste sätt hon kan. Hon tar sig med pedagogisk hand genom teman som mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp och hur män håller varandra om ryggen, även när grova brott har begåtts. Hon visar hur också män förlorar på det här systemet, hur samhället vill avhumanisera mannen och dömer honom till ensamhet.
”Hon lämnar heller ingen i sticket utan har gott om konkreta förslag på vad de kan göra. Till exempel, prova att mikrodosera feminism i vardagen: sluta skratta åt sexistiska skämt, börja prata om dina känslor och säg ifrån när något känns fel.”
Det finns något vädjande över resonemangen, en vilja att hitta minsta gemensamma nämnare, en delad plattform där män sedan kan bygga vidare. Jag applåderar hennes ansats och hoppas innerligt att de hon vänder sig till verkligen kommer läsa boken. Men det lämnar en besk eftersmak. Varför måste vi jobba så hårt för att få vissa män att förstå?
Själv väljer jag numera mina strider. De som är öppna för feminism är förmögna att hitta den grundläggande kunskapen på egen hand utan att jag behöver mata dem med den, i perfekt konsistens och temperatur. Sen kan man ha en riktig diskussion där man inte hela tiden måste värna om den överkänsliga fågelungen.
Lyckligtvis är inte Bianca Kronlöf lika kategorisk. Hon konstaterar att män tenderar att lyssna på andra män och uppmanar alla som läser boken att engagera sig och se över sitt beteende. Sen kan de i sin tur påverka andra män. Hon lämnar heller ingen i sticket utan har gott om konkreta förslag på vad de kan göra. Till exempel, prova att mikrodosera feminism i vardagen: sluta skratta åt sexistiska skämt, börja prata om dina känslor och säg ifrån när något känns fel. Och på makronivå: var snäll och bruka inte våld.
Bianca Kronlöfs bok föddes ur en ilska över att ingenting hände efter Metoo. Hon menar att det första steget är att prata, sen måste man agera. I och med sin bok har hon lämnat över stafettpinnen till männen. Hoppas bara att någon tar den.
