Antikt drama belyser efterspel av metoo

Historien är egentligen enkel, sammanfattar den grekiska regissören Elli Papakonstantinous, när hon pratar om Euripides drama "Alkestis". Pjäsen handlar om en kvinna som räddar sin man från döden genom att offra sig själv. Att författaren – som även skildrade Medeas öde – fokuserar på hur kvinnor offrades var ett slags erkännande och ett framsteg på den tiden, menar Elli Papakonstantinous.

– Men jag skulle inte kalla det en feministisk pjäs. Jag hoppas att vi tar det ett steg till.

Hon har länge omtolkat de klassiska grekiska dramerna, ofta utifrån feministiska teman. När hon bjöds in till Dramaten av teaterchefen Mattias Andersson ville hon skildra den brytningstid som metoo har inneburit. Förändringarna har varit "spektakulära" och viktiga, tycker hon.

– Men det finns fortfarande ett motstånd i diskussionerna. Det finns fortfarande våld som är svårt att upptäcka och osäkerheter som vi behöver hantera. Vi behöver se det från olika perspektiv. Då kan man ha ett öppet slut, snarare än ett slut med ett tydligt budskap. För det här är en pågående process, säger hon.

När Alkestis dör får hon sin man Admetos att lova att han inte ska svika sina barn genom att gifta om sig. Alkestis räddas sedan från underjorden av Herakles, och förs tillbaka till världen – men på villkoret att hon inte får tala under tre dagar. Beslöjad ges hon sedan bort till Admetos som en vandringspokal efter en brottningsmatch. Admetos tackar ja till "gåvan", och sviker därmed löftet till sin hustru.

– Alkestis är det absoluta offret, som står där och säger ingenting. Euripides pjäs slutar i tystnaden. Det är en fantastiskt sorglig tystnad, och för mig var det viktigt att bryta den, säger Elli Papakonstantinous.

Hon gör det genom att riva hål på fiktionen och bjuda in publik, ensemble och flera operasångare till att skapa ett musikaliskt verk i realtid. Papakonstantinous arbetar ofta med många röster, och för samman de antika berättelserna med vår tid. På sätt och vis ser hon också självbiografiska stråk i berättelsen: både hennes mamma och mormor fick lära sig självuppoffring – vilket de omedvetet förde vidare.

– Kvinnor får lära sig att det kvinnliga sättet att älska är att vara tålmodig och att offra sig för andra, för män och barn. Medan män lär sig att kärlek är något annat, det är att erövra det du önskar dig. Vi är impregnerade i de två sätten och även om vi har gått vidare lever knappt synbara beteenden vidare.

Elli Papakonstantinous vill komma åt den passiva aggressiviteten och det knappt synbara våldet i vardagen, allt som är svårt att få syn på – om man inte samtidigt ser den stora berättelsen. Det är just vad hon tycker att myterna hjälper oss med: de är vår gemensamma bakgrund och kollektiva undermedvetna.

När hon kombinerar dem med nutida myter söker hon också nya berättargrepp. En kamera filmar till exempel det våld mot Alkestis som aldrig syns i Euripides pjäs.

Men trots våldet är pjäsen mångtydig och gåtfull, påpekar Papakonstantinous.

– Det handlar väldigt tydligt om ett kvinnomord. Men om man tänker på att hon valde det själv blir det mer komplext. Och hur tar man upp den komplexiteten med rätt tonalitet i dag?

Elli Papakonstantinous menar att man måste granska hur patriarkatet förgiftar både män och kvinnor. När Admetos så grundligt sviker sin hustru skakas också han i grunden. Han blir förvirrad – på samma sätt som Papakonstantinous menar att många moderna män är. Ska vi komma vidare måste männen inkluderas, anser hon.

– I våra tider står mannen inträngd mot en vägg och ursäktar sig för det förflutna. Han känner sig sårbar och skyldig. Sårbarhet är bra men jag är orolig över den nya känslan av skuld bland männen. Det är en ny typ av man, som känner skuld men som inte vet vad han ska göra av den. Det är problematiskt om vi stannar i det.