GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Antikt drama belyser efterspel av metoo

Alkestis är en urbild av den självuppoffrande kvinnan. Men när grekiska Elli Papakonstantinous gästar Dramaten i Stockholm vänder hon upp och ner på Euripides antika drama. Här får kvinnan en röst – och även mannen skakas i sina grundvalar av våldet.
Teater • Publicerad 30 november 2021
"Det är en berättelse om våld i samhället men också i våra privata hem", säger regissören Elli Papakonstantinous om "Alkestis".
"Det är en berättelse om våld i samhället men också i våra privata hem", säger regissören Elli Papakonstantinous om "Alkestis".Foto: Jessica Gow/TT
"I Euripides pjäs är Alkestis död och man ser inte hur hon dör. Hennes offer är utan blod. Men i min version är det inte så. Hennes våldsamma död skildras", säger regissören Elli Papakonstantinou som också vill visa hur vi blundar för det våld som pågår i hemmen.
"I Euripides pjäs är Alkestis död och man ser inte hur hon dör. Hennes offer är utan blod. Men i min version är det inte så. Hennes våldsamma död skildras", säger regissören Elli Papakonstantinou som också vill visa hur vi blundar för det våld som pågår i hemmen.Foto: Jessica Gow/TT

Historien är egentligen enkel, sammanfattar den grekiska regissören Elli Papakonstantinous, när hon pratar om Euripides drama "Alkestis". Pjäsen handlar om en kvinna som räddar sin man från döden genom att offra sig själv. Att författaren – som även skildrade Medeas öde – fokuserar på hur kvinnor offrades var ett slags erkännande och ett framsteg på den tiden, menar Elli Papakonstantinous.

– Men jag skulle inte kalla det en feministisk pjäs. Jag hoppas att vi tar det ett steg till.

Hon har länge omtolkat de klassiska grekiska dramerna, ofta utifrån feministiska teman. När hon bjöds in till Dramaten av teaterchefen Mattias Andersson ville hon skildra den brytningstid som metoo har inneburit. Förändringarna har varit "spektakulära" och viktiga, tycker hon.

– Men det finns fortfarande ett motstånd i diskussionerna. Det finns fortfarande våld som är svårt att upptäcka och osäkerheter som vi behöver hantera. Vi behöver se det från olika perspektiv. Då kan man ha ett öppet slut, snarare än ett slut med ett tydligt budskap. För det här är en pågående process, säger hon.

Lär sig offra

När Alkestis dör får hon sin man Admetos att lova att han inte ska svika sina barn genom att gifta om sig. Alkestis räddas sedan från underjorden av Herakles, och förs tillbaka till världen – men på villkoret att hon inte får tala under tre dagar. Beslöjad ges hon sedan bort till Admetos som en vandringspokal efter en brottningsmatch. Admetos tackar ja till "gåvan", och sviker därmed löftet till sin hustru.

– Alkestis är det absoluta offret, som står där och säger ingenting. Euripides pjäs slutar i tystnaden. Det är en fantastiskt sorglig tystnad, och för mig var det viktigt att bryta den, säger Elli Papakonstantinous.

Hon gör det genom att riva hål på fiktionen och bjuda in publik, ensemble och flera operasångare till att skapa ett musikaliskt verk i realtid. Papakonstantinous arbetar ofta med många röster, och för samman de antika berättelserna med vår tid. På sätt och vis ser hon också självbiografiska stråk i berättelsen: både hennes mamma och mormor fick lära sig självuppoffring – vilket de omedvetet förde vidare.

– Kvinnor får lära sig att det kvinnliga sättet att älska är att vara tålmodig och att offra sig för andra, för män och barn. Medan män lär sig att kärlek är något annat, det är att erövra det du önskar dig. Vi är impregnerade i de två sätten och även om vi har gått vidare lever knappt synbara beteenden vidare.

Ny typ av man

Elli Papakonstantinous vill komma åt den passiva aggressiviteten och det knappt synbara våldet i vardagen, allt som är svårt att få syn på – om man inte samtidigt ser den stora berättelsen. Det är just vad hon tycker att myterna hjälper oss med: de är vår gemensamma bakgrund och kollektiva undermedvetna.

När hon kombinerar dem med nutida myter söker hon också nya berättargrepp. En kamera filmar till exempel det våld mot Alkestis som aldrig syns i Euripides pjäs.

Men trots våldet är pjäsen mångtydig och gåtfull, påpekar Papakonstantinous.

– Det handlar väldigt tydligt om ett kvinnomord. Men om man tänker på att hon valde det själv blir det mer komplext. Och hur tar man upp den komplexiteten med rätt tonalitet i dag?

Elli Papakonstantinous menar att man måste granska hur patriarkatet förgiftar både män och kvinnor. När Admetos så grundligt sviker sin hustru skakas också han i grunden. Han blir förvirrad – på samma sätt som Papakonstantinous menar att många moderna män är. Ska vi komma vidare måste männen inkluderas, anser hon.

– I våra tider står mannen inträngd mot en vägg och ursäktar sig för det förflutna. Han känner sig sårbar och skyldig. Sårbarhet är bra men jag är orolig över den nya känslan av skuld bland männen. Det är en ny typ av man, som känner skuld men som inte vet vad han ska göra av den. Det är problematiskt om vi stannar i det.

Fakta: "Alkestis"

"Alkestis" har premiär på Dramaten i Stockholm 2 december.

Elli Papakonstantinous är regissör, librettist, översättare och aktivist, som har ett eget teaterkompani i Aten. Hon har också varit med och drivit fram ett stort kulturellt center i staden. Med pjäsen ”ODC after Homer” på Edinburgh Fringe Festival 2002 fick hon ett slags genombrott. ODC är också namnet på hennes eget kompani.

I rollerna bland andra: Shanti Roney, Karin Franz Körlof, Gunnel Fred, Joel Valois och Helmon Solomon.

Fakta: "Alkestis"

... teaterns potential att förändra.

Det är ett utrymme där vi kollektivt, i nutid, kan skapa idéer och frågor. Det är den enda platsen där vi samtidigt kan vara offentliga och privata. Vi kan koppla samman vår privata berättelse och samtidigt vara en del av en kollektiv kropp. Det är ett sätt att beröra det kollektiva undermedvetna, och att ta upp sådant som vi inte får syn på i vardagen. Teatern kan göra det.

... behovet av nya berättargrepp:

Över hela världen blir teaterpubliken äldre. De yngre går på konserter eller bio, eller strömmar filmer. Teater framställs som en gammal konstform och det har gått långsamt att utveckla nya berättarformer, de är djärvare inom andra delar av konsten. Men för mig är det viktigt att fortsätta utveckla berättandet.

... att arbeta i Sverige:

Det har varit ett underbart äventyr. Jag tyckte så mycket om de här extremt begåvade skådespelarna. Runt Medelhavet där jag kommer från har skådespelarna en tendens att gå via sina känslor, men här handlar det mer om tekniken. Om man uttrycker känslor för mycket visar det bara ytan – här visar man mer känslornas kärna. De svenska skådespelarna förstår direkt vad som står på spel på scenen, och hur man ska spela med detaljer och små uttryck. Det gör det vardagligt, vilket för det närmre publiken.

TT
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.