Troligen en bra idé. Även om det har varit fascinerande att följa hur Norlin oavsett namn och oavsett språk på något vis ändå hittat fram till kärnan. Till sin egen kärna, till soundets kärna, till lyssnarens kärna. Trots att allt annat talar för att det borde bli rörigt.

På ”Mentor” är hälften av spåren på svenska och hälften på engelska. Dessutom finns det inga uttalade ramar eller teman för albumet som helhet. Låtarna är istället tänkta att stå för sig själva, som ett blandband. Och, ännu en gång levererar hon en fin samling poppärlor, där självklara, direkta melodier och tröstande berättande utgör musikens ryggrad.

Som så ofta när det gäller hennes låtskrivande är det kombinationen mellan naivt, oförställt och igenkänning som drabbar mest. Annika Norlin fångar in frågor och tankar om mörker, ångest, drömmar, mentor- och utanförskap och barndomens vänner. Tämjer, förgyller och gör dem hanterbara. Utan att ta udden av ämnenas tyngd eller nerv.

”Och härinne flyger pengarna runt som dammkorn i vinden, och ingen kollar ut.Och människorna går mitt ibland dom som ingenting särskilt, som det var syre, skulle aldrig ta slut. Och våren, våren ska komma. Oavsett konto, den är till för alla. Men det är att kunna andas att hinna tänka, att det är vår” (”Pengar”).

I samarbete med producerande Andreas Söderlund har Norlin också lagt energi på arrangemangen. Tagit ut svängarna med körer, blås, disko, känslan av ”skogsrave”, samplingar och flöjter. Det gör sitt för stämningen och dynamiken och ger en lekfull paketering som bidrar till att skivan ändå fungerar utmärkt i sin helhet, blandbandsupplägget till trots.