Anne Franks öde ger tragedin mänsklig gestalt
Jag vill inte ha levt förgäves: Anne Frank 1929–1945
Författare: Mari Larsson
Förlag: Historiska Media
Det kanske är världens mest berömda dagbok, den som den judiska flickan Anne Frank skrev när hon och hennes familj höll sig gömd i två år i det tyskockuperade Holland 1942–1944. Ofta kallas den för den mest lästa boken om förintelsen, men egentligen handlar dagboken som sådan bara indirekt om det nazistiska folkmordet på judarna. Förintelsen utgör bakgrundskulissen till de tankar, funderingar och känslor som Anne Frank anförtror dagboken.
Utan tvivel finns det dock ingen bok som har betytt mer genom att lyfta fram tragedins mänskliga aspekter och förhindra att de miljontals offren bara blev anonym statistik i eftervärldens ögon.
”För svenska läsare är det en uppdaterad och fullödigare bild av Anne Frank, hennes familj och närmaste omgivning som presenteras”
I den nya boken ”Jag vill inte ha levt förgäves” skildrar författaren Mari Larsson Anne Franks liv i helfigur på ett lättillgängligt och intresseväckande sätt. Boken baseras bland annat på den kompletterade nyutgåvan av hennes dagböcker som innehåller tidigare opublicerat material, samt författarens kontakter med Anne Franks barndomsvän. Hon har också gått igenom den omfattande engelskspråkiga litteraturen kring Anne Frank.
För svenska läsare är det en uppdaterad och fullödigare bild av Anne Frank, hennes familj och närmaste omgivning som presenteras. Det är en viktig populärhistorisk insats i en tid när vittnena snart alla är borta. Författaren håller också en fin balans mellan det stora och det lilla perspektivet i texten.
Annars är en av bokens största styrkor skildringen av vad som skedde efteråt under Anne Franks väg mot den postuma berömmelsen, med fadern Otto Franks kamp för att sprida dotterns vittnesmål i världen i bokform, på teaterscener och på vita duken (den svenska översättningen kom ut 1953). Det var en väg som inte var okomplicerad när hennes liv (om)gestaltades av manusförfattare och filmmakare, som ibland skapade en karaktär som inte hade så stora likheter med verkligheten. Särskilt tydligt blev det i samband med den Oscarsbelönade Hollywoodfilmen från 1959, där Anne Frank enligt kritikerna påminde mer om en banal och modern amerikansk tonåring, utan det brådmogna djup som hennes dagboksanteckningar vittnar om.
Otto Frank började i den vevan inse att det fanns faror med att göra förintelsen och hans dotters historia alltför allmängiltig och ville lägga in en förklaring i början av filmen, eftersom många i publiken inte ens hade förstått att filmen var baserad på ett verkligt öde. Men han fick mothugg av chefen på sitt amerikanska bokförlag, Barbara Zimmerman, som försvarade manusförfattarna med motiveringen att ingen biobesökare ville se en film med ett sorgligt slut. Därför hade också filmens avslutande scen i Auschwitz strukits.
”Mari Larsson visar även hur Anne Franks vittnesbörd envist har ansatts av förintelseförnekare, trots att äktheten står utom allt tvivel.”
Mari Larsson återger även de rättsprocesser, trätor och komplikationer av olika slag som har kantat dagbokens väg ut i världen. Hon visar även hur Anne Franks vittnesbörd envist har ansatts av förintelseförnekare, trots att äktheten står utom allt tvivel.
Dagboken är ett av de allra främsta vittnesmålen från förintelsen och kommer att fortsätta läsas i generation efter generation. Mari Larssons bok om Anne Frank utgör i sin tur en värdefull parallell-läsning, som sätter in dagboken i en större kontext och fyller i många luckor.
