Men precis detta tar en lika eftertänksam som initierad Ola Larsmo upp i sitt förord. På ett förtjänstfullt vis reflekterar han över frågeställningen och sätter Anders Löwdins bilder i en idéhistorisk kontext. Med mild hand puffar han på så vis in betraktaren på Löwdins resa och uppsåt med den.

”Jag ville se platserna” är inte en bok om Förintelsen – det är en bok om att minnas den. Syftet förkroppsligas redan i bokens omslagsbild: en avbruten trädlinje där de lägsta träden böjer sig som spjärnade de emot, innan endast en uppstickande grästuva återstår för att avsluta raden.

Bilden är tagen intill väg 933 i sydvästra Polen, längs vilken 66 000 fångar tvingades ut på den vintriga dödsmarschen i januari 1945, i samband med att de sovjetiska trupperna närmade sig Auschwitz-Birkenau.

Det var också här som Anders Löwdins fotografiska resa till Förintelsens platser började 2014. Under några år har han rest till platser i Polen, Österrike, Litauen och Ukraina där det en gång låg arbetsläger, koncentrationsläger och rena förintelseläger, eller där masskjutningar ägde rum. Boken ges ut i samband med Förintelsens minnesdag, i dag den 27 januari.

Trots bildernas avsaknad av färg är det svårt att kalla dem svartvita, eftersom det är gråskalan som dominerar på ett nästan påträngande sätt. Glömskans egen gråa nyans, färgen på askan som blir kvar när allt förvandlats till stoft.

Borta är också de skarpa kontrasterna: Här finns det förskonande dunkel som hjälper oss att med tiden göra svåra minnen lite mindre vassa i kanterna, samtidigt som det med tiden också suddar bort sådant som vi absolut inte får glömma.

Det är vindstilla bilder, där det råder en sådan stillhet och avsaknad av mänsklig närvaro att tomrummet i vissa fall nästan antar fysisk form. Och det gör ont att titta på dem – hur kan så mycket ondska och så mycket mänskligt lidande inte göra ett synligt avtryck?

Mest illa berörs jag nog av bilderna från Gusen I, ett satellitläger till arbets- och koncentrationslägret Mauthausen. Här har lägergatorna ersatts av prydliga villakvarter och välansade häckar.

Hur kan någon vilja resa sitt hem ovanpå resterna av så mycket lidande? Radera ut historien? Jag kommer på mig själv med att stryka med handen över bokens bilder, som något slags intuitivt försök till kontakt med det förgångna eller valhänt tröstehandling.

Anders Löwdin har skapat en bildsvit som påminner oss om tidens gång och om minnena som förändras, försvagas. Och om allas vår plikt att hålla minnet av det som skedde levande.