Per Alexandersson – som började sitt liv i Silverdalen i Lönneberga församling, men redan vid tre års ålder flyttade in till Hultsfred med familjen – är smått legendarisk i svensk konsert- och festivalhistoria. Man blir ju liksom det per automatik om man har grundat Hultsfredsfestivalen.

– Det var jag, Putte Svensson Sahlin, Gunnar Lagerman och Håkan Waxegård som grundade festivalen. Första festivalen var 1986, men det var mycket rita, gissa, spring i början. I min värld började Hultsfredsfestivalen 1988. Då blev det en riktig festival. De första två åren behövde vi för att lära oss göra festival. Det var nödvändiga, men dyra år, säger Per Alexandersson.

Han var, på ett eller annat sätt, involverad i samtliga 24 festivaler. I bland som högsta ansvarig, i bland mer i kulisserna.

– Jag var den förste att bli heltidsanställd 1988, sedan jobbade jag fram till 1994. Men jag lämnade aldrig festivalen, även om jag bodde på andra orter. Var jag inte anställd så satt jag i styrelsen, var med i ledningsgruppen eller jobbade som konslut. 2003 var det meningen att jag skulle sluta, jag till och med tackades av på scen, men 2004 var jag tillbaka i styrelsen, säger Per Alexandersson och skrattar.

Hösten 2007 var Alexandersson tillbaka på allvar. Då som festivalchef. Men två festivaler senare avgick han självmant, sedan festivalen 2009 gått med miljonförlust.

Efter att dels ha varit hemma med barnen, dels ha konsultat för ett dotterbolag till TV4 hittade han 2011 en jobbannons som fick honom att haja till. Liseberg sökte underhållningschef. Alexandersson sökte – och fick jobbet. Ett jobb han haft sedan dess.

– Jag är chef för underhållningsavdelningen, vi är väl 20 tillsvidareanställda och ungefär 80 stycken på sommaren.

Alexanderssons huvuduppgift är att boka artisterna till Stora scenen. Många stora internationella namn har passerat revy. Som när han lyckades boka hiphoplegendaren Snoop Dogg 2014. Liseberg slog alla tänkbara rekord och omkring 40 000 besökare befann sig i parken under konserten.

Artistbudgeten ligger i år på 20 miljoner kronor. Till årets säsong bokade Alexandersson bland andra giganter som Kris Kristofferson, Mary J. Blige, Alice Cooper och Emmylou Harris.

– Även om jag inte behöver trolla med knäna som man var tvungen att göra i Hultsfred, så är det samma moment. Det finns en budget att hålla sig till och det kittlande momentet är fortfarande förhandlingarna.

Hur ser ditt uppdrag på Liseberg ut?

– Det formella uppdraget är att göra något för alla i Göteborg. Det är ju faktiskt göteborgarnas park i första hand. Men det är inte helt lätt, göteborgarna är ju inte direkt en homogen grupp. Det är ett pussel att lägga. Jag bokar ungefär 30 akter till Stora scenen. Det gäller att hitta en balans i programmet. Det ska ju harmonisera med allt annat som händer i parken.

Bokar du något efter vad du själv vill se?

– Haha, nä, då hade vi inte haft någon publik...

Per Alexandersson har sitt kontor mitt på Liseberg, alldeles vid stora scenen.

– Jag trivs jättebra, det är ju kul att jobba på en lekplats. Det är en ynnest faktiskt att sitta i en sådan miljö och se glada människor överallt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

– Det skiljer sig inte så mycket från de flesta jobb, tror jag. Det är kaffe, snus, möte, lunch, kaffe, snus, möte. Ungefär så.

Hur mycket har du med artisterna att göra när de väl är på plats?

– Inget egentligen. Vi har ett duktigt gäng som jobbar här och sköter sådant. Men jag är ju inte mer än människa. Om Kris Kristofferson kommer hit, så står jag ju där och tar emot honom...haha.

Liseberg, som är ett kommunalt bolag, har de senaste åren fått en del kritik för sin satsning på att bli ”Göteborgs bästa livescen”. Kommunalrådet David Lega (KD) är en av kritikerna.

– Det är synnerligen olämpligt och beklämmande att Göteborgs kommun konkurrerar med sina företagare. Kommunen ska komplettera och inte konkurrera. Ett stort kommunalt bolag som Liseberg riskerar att utarma kulturlivet. Vad händer när ställen som Sticky Fingers och Pustervik inte orkar fortsätta? sa Lega i Göteborgs-Posten i våras.

Pusterviks starke man, Johan ”Red Top” Larsson, sa i samma artikel:

– Med Per Alexanderson har musiken på Liseberg kommit upp på en nivå man aldrig varit på tidigare och det är såklart jätteroligt och bra för staden. Samtidigt tycker jag Liseberg ska fundera över vilken roll man vill spela som kulturbärare.

Kritiken kan tolkas som att Per Alexandersson har gjort ett ”för bra” jobb.

– Det är ju kul att höra på ett sätt. Grejen är ju att en nöjespark som den här är investeringstung. Det ska byggas nya attraktioner och öppnas nya restauranger. Vi ska vara Göteborgs mest besökta turistmål, då kan vi inte bjuda på mellanmjölk.

Hur mycket nytta har du haft av dina erfarenheter från Hultsfredfestivalen i det här jobbet?

– Jag har Hultsfred att tacka för allt. Det var där jag lärde mig det här. Jag är lite mer polerad i dag än jag var då. Och man behöver inte slåss mot eländiga politiker.

Hultsfredsfestivalen var i många år Sveriges största och mest inflytelserika festival. Den direktsändes i SVT och ZTV. Media-Sverige vallfärdade till Smålandsskogarna. Världsartisterna avlöste varandra på scenerna vid Hulingens strand.

– Jag är så klart stolt över det vi åstadkom, men det var kostsamt också. Jag är ingen martyr, men i bland tänker jag tillbaka på de där åren och det var helt enkelt jävligt tufft. Det är lätt att se det i ett rosa skimmer, men det var inte så romantiskt. Det var en fruktansvärt tuff resa med hårt arbete. Det var inte varje månad man fick lön. Jag kan säga att man blev duktig på pastarätter. Men visst var det förbannat kul emellanåt, det är ju det man minns.

Tror du att vi har sett den sista Hultsfredsfestivalen?

– Man ska aldrig säga aldrig, men jag tror inte den kommer tillbaka. I alla fall inte i sin ursprungliga form. Det ska möjligen vara om det dyker upp någon med väldigt mycket pengar som vill dra i gång det igen, säger Alexanderson.

– Tältfestivaler existerar, förutom Sweden Rock, inte längre. Att starta en festival utan pengar var idiotiskt och borde ha varit omöjligt redan 1986. I dag är helt omöjligt. Marknaden är helt annorlunda. Publiken har helt andra förväntningar. Vi byggde i första hand festivalen på att vara en gigantisk mötesplats med bra musik för festprissar.

De fyra grundarna av Hultsfredsfestivalen har samtliga fortsatt i branschen på ett eller annat sätt.

Vilken kontakt har du med de andra tre i dag?

– Håkan (Waxegård) har jag ingen som helst kontakt med. Gunnar (Lagerman) och jag hörs, om än sporadiskt. Putte (Svensson Sahlin) är fortfarande en av mina bästa vänner, det han och hans fru Jenny gör i Hultsfred med Hulingen är fantastiskt. Han gör ju betydligt mer konserter nu än vad vi gjorde på Rockpartytiden.

Hur ofta är du hemma i Hultsfred?

– Relativt ofta. Mamma bor kvar och jag har väldigt många vänner kvar. När vi träffas så är det i Hultsfred, det är navet. Sedan åker jag ju så klart hem när Putte lyckas boka Sam Outlaw till Hulingen mitt i sommaren.

Om du tänker tillbaka på alla år med Hultsfredsfestivalen – vilka är dina starkaste minnen?

– Jag har mest fragmentariska minnen. Men det är klart, när vi bokade Van Morrison 1989, då hade vi liksom kommit dit vi ville och hade en världsartist på scenen. Kombinationen med Motörhead det året var speciell, det kommer jag alltid ta med mig. Det finns ju så otroligt många minnen. Som Roky Ericksons återförening eller när Oasis och Primal Scream gjorde sina första Sverigespelningar hos oss.

Men festivalens stora eftermäle tror Per Alexandersson ändå är ett annat.

– När man tittar i historieböckerna om 100 år så tror jag att vi kommer vara mest ihågkomna för förmågan att hitta nya svenska band och artister. Olle Ljungström gjorde en av sina första spelningar utanför Stockholm i Hultsfred. Vi var väldigt tidiga med bob hund, Kent och Latin Kings. Vi hade fingertoppskänsla och vågade ställa dem på stora scener.