Spel är fortfarande spel - fast grymt snygga på 360:n

Jag har svettats i läderstolen på en Ferrari F50, klättrat omkring som en stor gorilla på Skull Island, jagat onda troll och alver, ridit raka vägen till Dodge City, satt en kickflip över huvudet på Ben Affleck, nitat påtända mördare med en skåpslucka och irrat omkring i Stalingrad i jakt på tyskar. Allt inom loppet av två veckor.

Xbox 360 har fått sin plats i huset och jag har umgåtts intensivt med den gräddvita och lätt konkava maskinen sen den dök upp. De första intrycken har lagt sig och jag har lärt känna boxen mer ärligt. Vi har blivit vänner.

360:n bjuder på många nyheter. Som att man kan slå på och av konsollen med den sladdlösa handkontrollen. Som användargränssnittet

i menyerna. Med flikar väljer man lätt rätt meny, för Xbox Live, minneshantering och så vidare. Snyggt, stilistiskt och intressant för den som tycker om att kolla statistik på vilka spel man har spelat, hur mycket man har klarat på dem och hur många olika moment man har låst upp i varje spel.

Men egentligen är det inte det som är det intressanta. Det handlar inte om sådant när en ny konsollgeneration ser dagens ljus. Det handlar om spelen. Grafiken, känslan, ljudet, storleken. Det är där de viktiga faktorerna ligger.

När jag först hörde talas om "den nya Xboxen" var det Project Gotham Racing 3 som stal uppmärksamheten. Med sin polygontäthet och uppbyggnad var det den titel jag mest såg fram emot. Call of duty 2 blev nästa ögonsten, klippen jag kollade på nätet visade det snyggaste spel jag någonsin sett. Längtan och höga förväntningar.

Månaderna segade sig framåt och helt plötsligt stod den där. Hemma.

Det är konstigt, det där. Hur man, trots att man har sett trailers för spel, förväntar sig så mycket verklighet av en ny generation att verkligheten själv ska kännas främmande. Spelen ser fortfarande ut som spel, som interaktiv tecknad film. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, nu i efterhand förstår jag att jag borde ha förväntat mig just det här.

Jag vet att jag låter besviken, men det är jag absolut inte. Tioåringen i mig är kanske det, men å andra sidan tystar jag lätt honom om han får kasta runt en RUF Yellowbird några varv till

i London. För jäklar, det är så snyggt!

Att växla mellan GT4 på PS2 och PGR3 på 360 är som att byta svartvitt mot färg. Och då är, som ni vet GT4 inget dåligt spel. Verkligen inte. Spelen jag har spelat har gett mig rysningar av välbehag och skräckblandad förtjusning.

Detaljer man tidigare bara önskat i spel dyker helt plötsligt upp på så självklara sätt. Som cockpit-vyn i PGR, som skuggorna i Condemned och rörelseschemat i King Kong. Allt ger sitt till känslan och det är känslan som avgör. Spelen må vara hur snygga som helst, men fattas känslan är det bortkastade pengar. De första spelen pekar på en lång vänskap med Xbox 360. Trots att den surrar högt som tre PS2:or, trots att den har en strömadapter stor som ett akvarium och trots man måste lägga 4 000 spänn för att kunna spela gamla Xbox-spel på den, och då är det långt ifrån alla som funkar ändå.

Känslan finns där. Kärleken till spelen och insikten om att, som min recensentkollega uttryckte det, det här bara är början.