Ångest som kanaliseras genom gitarrer

Jag har en liten aning om hur det är att som oskyldigt dömd sitta på livstid. Med utgångspunkt ifrån att tio år är livstid, alltså, för det var under så lång tid jag mestadels var husbunden av panikångest.

Utan överdrift såg den länge ut att bli min undergång och utifrån det har jag skrivit tre böcker - Pojken, skräcken & livet, Där stålet biter bäst och Nakna nerver. Nu är jag gubevars inte ute efter att marknadsföra dem. Inte heller särdeles stor idé eftersom de inte längre finns på marknaden - utom på biblioteken.

Agorafobi, panikattacker som kunde golva en elefanthjord, synnerligen skrämmande fysiska symtom ... Synd om mig? Absolut inte, för jag hade en väldig tur.

Men det är gubevars inte jag själv som är poängen. Det är däremot Freak Kitchens nya album Organic och Dream Theaters Octavarium. Och varför den här lilla utvikningen utgår ifrån mina egna erfarenheter har sin förklaring i två magnifika nummer: Freak Kitchens Chestpain waltz och Dream Theaters Panic attack. Mattias IA Eklundh, sångare och gitarrist i Freak Kitchen, och John Petrucci, gitarrist och kompositör i Dream Theater, fokuserar på just panikångest och gör det med den äran.

De här männen vet exakt vad de talar om, och förresten: Hur många procent av västvärldens kreatörer är främmande för panikattacker och allt det andra? En procent? Kanske, men inte så värst mycket mer, för en överväldigande majoritet av alla konstnärligt kreativa har erfarenheter av ångestproblematik.

Många ser sitt arbete som en terapi och vissa gör en poserande grej av sin vanmakt. Personligen är jag allergisk mot kosmetisk ångest. Det känns nattståndet, och vi får inte förtränga att barn på i världens bästa skola idag drabbas av panikångest så svår att de inte kan gå hemifrån. Vissa - såväl barn som vuxna - ser sin värld reduceras till intet och börjar kanske missbruka eller tröstäta. I det senare fallet rycker så hälsotrusten ut och häcklar människor som är FETA. Pedagogiskt och empatiskt? Så där, tycker nog jag. Men skolan i tiden fångar upp vibbarna - särskolan i Skellefteå exempelvis - och inleder bantningstävlingar bland redan utsatta barn. Och om man vinner: En spännande sminkkurs.

Den som inte lämnat tankeorganet guppande i vattenklosetten vet dock att ångestsyndrom bland barn är oerhört illavarslande. Och med tanke på hur stor skada den psykiska ohälsan åsamkar många människor tycker jag att det är patetiskt göra lidandet till en trovärdighetpryl.

Ångesttillstånd har ofta gett upphov till stor konst, men det är inte ångesten som sådan som ger liv åt det enastående utan den brinnande önskan om att slippa den.

Konst, kreativitet - det som ingår

i människans grundläggande självbevarelsedrift förvanskas ibland till ett finakademiskt koketteri som stänger ute istället för att släppa in. Naturkrafterna Eklundh och Petrucci hymlar däremot inte med att de har nått gränsen för vad de tål, att kroppen brinner och att det får vara slut på vanmakten nu. De resignerar inte för mörkret och det bidrar i hög grad till deras position som sanna kreatörer och, förstås, guitarslingers av Guds nåde.